Gubbgolf, ett föredöme

Jag har i ett antal år haft ett litet projekt i gång. Jag blir, gissningsvis på samma sätt som alla er andra, äldre varje dag. Det är en process som obönhörligt rullar på, helt oavsett vad jag tycker om saken.

I unga år var det roligt att bli äldre. Åren kom med nya rättigheter, nya möjligheter. Körkort kunde tas, Systembolaget fick besökas och så vidare. Fram till trettio var åldrandet i princip bara bra, det var lite skönt att mer och mer betraktas som en vuxen, en fullvärdig medlem av samhället.

I något tiotal år därefter tänkte jag inte så mycket på åldrandet, men sedan började det göra sig påmint fysiskt. Jag tyckte att jag blev lite svagare, det tog längre tid för kroppen att återhämta sig efter ansträngning, gubbljud blev ett vanligare inslag i vardagen.

Då förutsatte jag mig att, i klämkäck anda, göra en lista över de saker som blev bättre fysiskt med stigande ålder.

Listan förblev tom, ända tills jag en dag besökte tandläkaren, där jag fick lära mig att emaljen på tänderna blir tjockare med åren. Det är ju bra. Äntligen en punkt till min lista! När jag berättade för tandläkaren om min upptäckt sa hon att, ja, så var det visserligen, men det vände i femtioårsåldern. Listan förblev tom.

Dock har jag upptäckt en massa saker som bli bättre mentalt med stigande ålder. Jag bryr mig mindre och mindre om småsaker, bryr mig numera nästan ingenting om vad obekanta människor kanske eventuellt kan tänka om vad jag har för kläder, kör för bil et cetera. Jag umgås bara med folk jag vill umgås med och jag gör i görligaste mån bara sådant jag har lust med. Det är riktigt skönt.

En annan bra funktion av min stigande ålder är att jag har märkt att jag har börjat spela gubbgolf. Slagen är inte lika långa som tidigare, vilket medför att bollen kan vara spelbar även efter ett halvdåligt slag. När jag slog som längst kunde en hook eller en slice resultera i att bollen hamnade i ett annat riktnummerområde. (Se där, ett begrepp som är obegripligt för dagens ungdom!)

Det är fortfarande en bit kvar tills jag uppnår den riktiga gubbgolfsnivån, den där man köper ett trepack bollar på våren, nöter ut två och har en kvar när den första snön kommer, men jag är på väg ditåt. I år har jag spelat två varv där jag använt en och samma boll. Det har aldrig hänt tidigare, normalt brukar jag göra av med stora mängder bollar.

Hörnstenen i gubbgolfen är, i mina ögon, någonting jag borde ha börjat med långt tidigare.

Det är helt enkelt något så tråkigt som att inse sina begränsningar. Jag kommer inte nå två hundra meter över vattenhindret. Jag kommer inte, från ett svårt läge bakom en sten i skogen kunna träffa den där fem meter breda luckan mellan träden sjuttio meter bort. Hade jag haft sådan precision i mitt spel så hade jag ju inte varit i skogen till att börja med.

Det enda jag egentligen har emot gubbgolf är att det inte låter så tufft. Seniorgolf låter ännu värre, så det är uteslutet. Kanske skulle man hitta på någon bra omskrivning? Smart Golf?

Funkar både på svenska och engelska.

”Jo, du förstår, jag KAN slå jättelångt, men jag har börjat köra Smart Golf, så jag väljer att slå under två hundra meter med drivern. Det är ett medvetet val.”

Vem vet, alltid lurar det någon.

Text: Fredrik Sandberg