Äntligen!

Våren 2024 lät verkligen vänta på sig. I Mälardalen var det många golfbanor som inte öppnade för spel förrän någon vecka in i maj, vilket är under all kritik. Ingen skugga över klubbarna förstås (förutom skuggan av envisa snömoln), de vill ju alla öppna så fort det går utan att förstöra banan. Men det så kallade “vårvädret” i år förtjänar all upptänklig kritik.

Avgå vädret!

Men nu har värmen äntligen kommit och vi får hoppas på en lång och solig och lagom varm sommar med mjuka fina regn på nätterna. Då blir både bönder och golfbaneägare glada och nöjda. (Det har aldrig hänt, men någon gång ska väl vara den första?)

Golfpremiär i hemlandet begicks för mig i helgen som gick. En fantastiskt trevlig runda på roliga Surahammars GK i sällskap av några av mina favoritmedspelare, två som är bra på riktigt och vi två andra. Dessutom heter tre av de fyra i bollen Fredrik, så på varje hål var det relevant att säga “bra Fredrik” vilket alltid är trevligt att höra, även om det oftast inte var jag som berömdes.

Receptet för en bra golfrunda för mig är en väl avvägd blandning av gott sällskap, en rolig golfbana och ett relativt snabbt speltempo.

I helgen var mixen perfekt.

Ett speltempo som går i takt med bollarna före och efter den egna är något man inte tänker på så mycket det om det flyter på bra. (För er som tittar på fotboll eller ishockey kan man beskriva det med hur domaren fungerar i en match. Om du inte har tänkt på domarens insats så har han sannolikt gjort ett bra jobb.)

För mig är det få saker som kan sänka min spelkvalitet lika effektivt som ett ryckigt speltempo. Rundor då man har bollar som landar i bakhasorna så att man jäktar och hafsar, bara för att sedan få stå och vänta i fem eller i värsta fall tio minuter på att få slå ut på tee är för mig helt onjutbara. Min förmåga att hålla fokus på spelet i arton hål är även under de bästa av förhållanden inte så bra, så det krävs inte så många yttre störningsmoment för att jag skall tappa spelet helt.

Förmodligen är min lättstördhet en av de tvåhundra viktigaste anledningarna till att jag inte spelar på PGA-touren. Proffsen är helt ofattbart bra på att hålla ihop sitt spel trots allt som händer runt omkring. Visst, det händer ibland att de också klappar ihop, men det går inte att jämföra med mig, som får stora darren av att spela igenom bollen framför eller av att slå ut på ettans tee om det står några personer och tittar på.

En avslutande insikt jag vill dela med mig av är något som på riktigt har gjort min golf bättre. Det är två delkomponenter egentligen:

1: Jag har en ful sving.

2: Jag skiter i det.

Jag fokuserar sedan en tid bara på att gå fram och klippa till bollen utan att tänka på att dra klubban tillräckligt långt i baksvingen, utan att tänka på att öppna min stans och vrida igenom ordentligt. Det där är för mycket på en gång för min lilla hjärna.

Nu fokuserar jag på att träffa bollen och det går faktiskt rätt bra.

Visserligen kan jag slå en drive 250 meter på rangen när jag lyckas komma ihåg allt jag ska tänka på, men när jag försöker replikera det på banan så kan allt möjligt konstigt hända. Långt och snett, kort och snett, högt och snett. När jag i stället kör min nya strategi och bara fokuserar på att träffa bollen så blir driven oftast inte så mycket mer än 200 meter men den hamnar ungefär där jag avsett.

Och vet ni vad? Ingen bryr sig om min sving.

Inte om din heller.

Det är en befriande tanke.

Text: Fredrik Sandberg