Äntligen!

Snön har försvunnit, små blommor sticker upp ur rabatterna och blyga löv skymtar på träden. Fåglarna kvittrar. Gatsopningsbilar tar bort det decimetertjocka täcket av grus från gatorna. Det är vår. Äntligen. Det har varit en vår som tvekat och tvekat. Ett steg framåt och tre tillbaka. Nu vågar jag ändå påstå att den ändå är här. Våren. Budbäraren som kommer med goda nyheter om värme och grönska och grillning och allt annat bra.

Hur firar man då vårens ankomst på bästa sätt?

Konstig fråga. Med golf, givetvis.

Jag och sonen premiärspelade på annandag påsk. Sparren GK, Roslagens Pebble Beach. Tolv av banans arton hål var öppna och det var ganska lagom för en premiärrunda. Banan var rätt långt ifrån toppskick, men vad kunde man förvänta sig när det fortfarande låg små snöhögar i skuggiga lägen och vissa av dammarna var frusna?

(Typiskt nog, på ett hål där jag många gånger ploppat i bollen tog jag mig denna gång över vattnet, eller rättare sagt isen. Jag som hoppats på en snygg studs på dammen och upp på green.)

Spelet funkade hyfsat för att vara första rundan. Det är egentligen bra att banan ofta är lite halvkass i början på säsongen när man själv också är det. Halvkass alltså. MUA i ena ändan av klubban och GUA (Gubbe under arbete) i den andra ändan. Bra matchning.

Det som är bra med en bana i dåligt skick är att det ger gott om anledningar att skylla sina lite mindre perfekta slag på förutsättningarna, om ni förstår.

Många frågor inför säsongspremiären

Det är mycket som är kul med golfpremiär: förväntan innan, den där härliga känslan som infinner sig när man kommer in i klubbhuset, ut på rangen, bort till puttinggreenen. Ett pirr i magen. Många frågor.

Kommer jag ens träffa bollen på ettan? (Svar nej.)

Har jag vilat mig i form under vintern? (Svar nej.)

Kommer min styrketräning ge positivt utslag på utslagen? (Svar nej.)

Borde jag kanske köpa lite nya grejer? (Ja! Det löser nog allt!)

Hur många bollar har jag slagit bort? (Hur många är det i en sån där STOR kartong?)

Mulligan, visst brukar man ha det på varje hål? Lite som en andraserve?

Kanske skulle man ta och damma av någon låtsaskompis från barndomen och ta med sig ut på banan, för en foursome. ”Oj, kolla, nu slog Mollgan sin drive JÄTTELÅNGT. Trehundratjugotvå meter. Jag slår nästa slag. Tretton meter. Hoppsan. Mollgan, fokusera. Knappt två hundra meter kvar till hål. Jäklar! Rakt i koppen. Bravo!”

Kanske en ny spelform. Förtroendegolf. ”Jag lovar, Mollgan är riktigt bra, han sänker oftast chippar från 40 meter. Inget konstigt med det.” Kanske blir lite grinigt i tävlingar med fint prisbord, men vi pionjärer som banar väg för andra får ofta utstå en hel del, men vi gör det för allas väl!

För övrigt, jag skrev i vintras om att jag spelat i golfsimulator och att jag trodde att det skulle vara bra för mitt spel i verkligheten. Det var det kanske, svingen var inte fullt så rostig som den brukar vara första rundan, men det finns en avgörande skillnad på simulatorgolf och naturgolf.

Naturen är vacker, luktar gott, är full med vackra fjärilar och svävande fåglar.

Och så lutar den. Naturen. Den lutar. Åt alla håll samtidigt. Det gör inte mattan i golfsimulatorn. På den punkten är det definitivt ett noll till simulatorn.

Men, hur det än är, trots att naturen lutar och saknar en praktisk mulligan-knapp, så är det ändå så att ingen simulator i världen kan mäta sig med känslan av att dra bollen en kilometer ut i skogen, kliva ned i en vattenpöl och trots det gå omkring med ett stort lyckligt leende på läpparna.

Äntligen har naturen öppnat.

Äntligen!

Text: Fredrik Sandberg