”Att gå caddie åt min barndomsidol var helt overkligt”

maj 14, 2022 Fredrik Richter

I över 40 år har han arbetat för världsspelare som Seve Ballesteros, Darren Clarke, Lee Westwood och Matt Fitzpatrick. Han har även burit bagen åt Tiger Woods. Billy Foster är en av världens mest kända och respekterade caddies. Det här är hans berättelse om sitt liv på touren vid sidan av världens bästa spelare.

Billy Foster har arbetat som caddie åt flera av världens bästa spelare.

Det sägs att caddies berättar de mest intressanta och bästa historierna. Och Billy Foster sitter på en mängd fantastiska berättelser. Och det är inte så förvånande, med tanke på hans smått otroliga karriär som caddie. Han har rest världen över och arbetat åt superstjärnor de senaste fyra decennierna, varit med i Ryder Cup hela 15 gånger och vunnit ett otal tävlingar åt sina arbetsgivare. Han har stått på första parkett när golfhistoria har skrivits och stora tävlingar har vunnits.

Hur mycket har caddieyrket förändrats sedan du började?

– Det har förändrats enormt mycket. När jag först började, hade en caddie inte råd att sätta sig på ett flygplan, hade absolut inte råd att bo på ett anständigt hotell, så oftast fick vi åka tåg, buss eller lifta. Vi sov i tält eller på de billigaste och sjaskigaste hotellen som fanns. Vi fick inte komma in i klubbhusen under tävlingarna och maten var ingen höjdare. Så det var tufft, men samtidigt var det lärorikt och jag minns det som en kul tid. Och när jag tänker tillbaka uppskattar jag verkligen hur vi har det idag. Nu flyger vi runt i privatjets eller i Business Class, vi bor på fina hotell, vi får fantastisk information om banan när vi kommer dit. Det finns nya bollar på rangen och så vidare. Det är en helt annan värld.

Hur var det att gå caddie åt Seve Ballesteros?

– Det var en fantastisk upplevelse. När jag växte upp åkte jag till varje British Open från att jag var nio år gammal. Seve var min hjälte, som han var för många i min generation. Att en ung kille från Yorkshire som arbetade som snickarlärling hos sin pappa för en liten lön skulle gå caddie till sin barndomshjälte, det är rätt overkligt egentligen. Det var en stor ära att få vara Seves caddie. Vi hade fem år tillsammans och jag lärde mig otroligt mycket. Han hade en aura som var så stark och jag fick gåshud varje gång vi klev upp på första tee under en tävling.

Det kunde hända vad som helst kring Seve

Det kunde hända vad som helst kring Seve, men man visste att det skulle bli spännande. Det var en väldigt speciell period i mitt liv som jag aldrig glömmer. Passionen, attityden, lusten och även hatet som han hade var enorm. Han var väldigt generös med sin tid för andra människor av golfbanan, men på banan var han en krigare som gav allt.

Billy Foster gick caddie åt Seve Ballesteros i fem år.

Hur skulle du beskriva den där auran han hade?

– Han lyste så starkt. Han vann 80 tävlingar runtom i världen, 50 i Europa. Han var den som verkligen satte Europa på golfkartan i USA. Han åkte dit och vann tävlingar och på egen hand banade han vägen för så många européer efteråt. Jag har en stor beundran för Seve. Han var stilig och enormt karismatisk. På banan var han en magiker som respekterades av alla.

Hur ger man en sådan spelare strategiska råd på golfbanan, en som ser slag och kan slå slag som ingen annan kan?

– Nittio procent av tiden älskade jag honom, de övriga tio procenten ville jag bara slå till honom i huvudet. Han var otroligt envis och hade aldrig fel. Det var alltid caddiens fel … Men ibland rök vi ihop och då gällde det att vara stark tillbaka mot honom. Att vi tålde varandra och arbetade tillsammans i fem år visar nog att vi hittade ett sätt som funkade. Jag stod upp mot honom ibland och var inte rädd att säga vad jag tyckte, och det respekterade Seve.

Billy Foster och Seve Ballesteros under Ryder Cup 1991.

När det gäller spelstrategi och vilka slag han kunde slå från omöjliga lägen. Ja, ibland såg han slag som inte ens jag kunde drömma om gick att slå. Jag minns en gång på Hazeltine i U.S. Open 1991 då hans boll hade hamnat bakom en stor ek och vi hade 160 yards till flaggan. Han tittade på mig och sa ”Billy, ge mig en järn-3:a”. Han slog den med en full sving säkert 70 yards till vänster om greenen med en jätteslice och det slutade med att bollen hamnade på greenen. Det hände att jag sa åt honom att bara chippa ut bollen på fairway när hans boll låg i ett, till synes, omöjligt läge. I Schweiz på Crans-sur-Sierres sista hål under European Masters sa jag åt honom fyra gånger att chippa ut bollen från skogen. Han sa då: ”Billy, varför ska jag lyssna på dig, du får mig ju att tvivla?”
Sen slog han upp bollen till greenkanten och satte chippen för birdie … Ibland fick man helt enkelt släppa honom fri. Och oftast kunde han slå slag från omöjliga lägen. Det var vackert att se vilken fantasi han hade.

Vilka ögonblick sticker ut från din tid med Darren Clarke?

– Två saker dyker upp direkt upp i mitt huvud: Att slå Tiger Woods i finalen i World Match Play år 2000 var häftigt. Tiger var då typ tre gånger bättre än den näst bästa spelaren i världen och Darren krossade honom i finalen. Den andra är under Ryder Cup på K Club 2006. Den spelades sex veckor efter att Darrens fru Heather gått bort vilket såklart var otroligt känslosamt. Av alla framgångar jag haft med olika spelare i min karriär var det här den jag minns mest från mitt caddieliv. När jag kramade om honom på den 16:e greenen efter att han vunnit mot Zach Johnson var nog det mest emotionella stunden i min karriär. Han spelade så bra och vann alla sina matcher den veckan, vilket var enormt stort, med tanke på vad han då gick igenom.

Billy kramar om Darren Clarke efter sin seger mot Zach Johnson i Ryder Cup 2006.

När han satte en lång putt på 12:an för att gå fyra upp i sin match såg jag att hans sinne bara försvann. Hans tankar var hos Heather i himlen och kunde inte tänka klart. Men jag fick tillbaka honom igen och vi lyckades gå i mål med segern.

Hur var det att arbeta med Lee Westwood och varför tror du han fortfarande spelar så bra trots att han närmar sig 50 år?

– Jag har alltid varit nära Lee. När jag får frågan om vilken del av min caddiekarriär som varit bäst, tänker säkert många att det var häftigt att jobba med Seve, med hans aura, fantasi och den speciella atmosfären som var kring honom. Den tiden var otrolig.

Billy Foster och Lee Westwood under U.S. Open 2016.

Men min tid som caddie med Lee, det var som att jobba med sin bästa kompis. Vi var på samma våglängd, vi har samma typ av humor. Han blev nummer 1 i världen under vårt tid tillsammans, det var stort. Han träffade sin fru Helen, efter att vi slutade jobba tillsammans och nu är han mer vältränad än någonsin. Han går till gymmet varje dag och han lägger ner mycket tid och kraft på att hålla sig fit. Han är mer flexibel och spänstig idag än vad han var för 10 år sedan och jag tror att han kommer att spela på Europatouren i många år till.

Du har varit involverad i 15 Ryder Cups. Vad är det som gör Ryder Cup så speciellt?

– Jag har haft förmånen att gå i ledarbollen i The Open, The Masters och i en mängd andra stora tävlingar. Men Ryder Cup får majors att kännas som en pro-amtävling. Stämningen och atmosfären i Ryder Cup är helt galen. Det är golf med en fotbollspublik. Och det faktum är det är två lag som möter varandra, gör att det blir en enorm sammanhållning, laget blir som bröder som gör allt för varandra.För mig är Ryder Cup det överlägset största evenemanget inom golf. Det blir en otrolig stämning mellan spelare och caddies som delar både sorg och glädje tillsammans.

Vad har gjort Europa så framgångsrika i Ryder Cup på senare år (förutom förra året då…)?

– Vi har alltid varit underdogs inför varje Ryder Cup. Och med all rätt. Skulle Ryder Cup spelas som en vanlig tävling med 72 håls slagspel skulle USA sannolikt vinna enkelt varje gång. Men Ryder Cup är speciellt. Det är match, det handlar om vem som har störst mod och även vem som är kyligast. Och så har Europa en enorm laganda och många viktiga ledare. Det senaste gångerna har vi haft Sergio Garcia och Ian Poulter som byggt upp lagets vinnarmentalitet. Tidigare var det Seve som var lagets hjärta och motor. Han gick ut på första tee med sin gigantiska passion och vilja att det spreds över hela laget. Trots att Europas lag består av en mängd olika nationaliteter är det en otrolig lagsammanhållning. Och eftersom vi alltid är underdogs växer den sammanhållningen ännu mer. Spelarna skulle göra vad som helst för sina lagkamrater, det är fantastiskt att se på nära håll.

Billy Foster firar att Lee Westwood satt en birdieputt under Ryder Cup 2016.

Vilken påverkan har utvecklingen i utrustningen haft på spelet?

– Det är en irriterande utveckling tycker jag. När jag växte upp såg jag spelare som Jack Nicklaus, Seve, Ian Woosnam, Fred Couples och Greg Norman, alla otroliga golfare. Det var en stor skillnad på de bästa spelarna och ”vanliga” spelare på touren. De bästa spelarna vann alltid de stora tävlingarna. Med den moderna tekniken som finns nu, och framförallt med alla förlåtande klubbor går det inte att styra bollarna lika mycket som förr. Det har gjort att de bästa spelarna och de genomsnittliga spelarna har närmat sig varandra och därför kan spelare som inte skulle vara nära att vinna en major för 20 år sedan, göra det nu. Golfbanorna blir överkörda av spelare som slår bollen en mil. Det är inte bra och något måste göras. Visst, det kan vara häftigt att se Bryson DeChambeau slå en drive 370 yards men det förstör också spelet. Jag är förvisso gammalmodig men det är trist att konstatera att klassiska banor inte spelas på samma sätt idag som de gjordes förr. Då brukade spelarna slå en mängd olika typer av slag för att komma åt greenerna. Idag bombar de iväg enorma drives och även om bollen hamnar i ruffen, hugger de upp en wedge till greenen. Det tråkigt och faktiskt en skam och det förstör ett fantastiskt spel.

Vem i den här generationen skulle behärska golfen bäst som den spelades förr?

– Svår fråga, det är över 20 år sedan någon toppspelare verkligen försökte forma slagen, eftersom de numera inte behöver göra det. Ibland försöker de, men lyckas sällan och det är tråkigt att se. Det finns bara en spelare som jag kan tänka mig skulle klara av det, och det är Bubba Watson. Han har en fantasi och en slagreportoar som är helt otrolig. Vi spelade med honom på Kiawah Island förra året på PGA-mästerskapet. På det 17:e hålet trodde jag att hans utslag skulle sluta 50 yards till vänster om greenen, men han hade full koll på sitt slag med sin järn-4 och bollen hookade tillbaka till greenen. Ett helt fantastiskt slag och jag skulle älska om den typen av golf kom tillbaka.

Du har gått caddie mot Tiger Woods många gånger. Hur bra var han?

– Han är ”The Chosen One”. Helt unik. Jag beundrar honom som person och golfspelare någon enormt och han är den bästa spelare som någonsin funnits. Jag vet att Jack Nicklaus vann 18 majors och Tiger bara 15, men Tiger hade vunnit 10 till om han inte fått alla sina skador. Jag har sett många spelare under mina 40 år som caddie och i över 10 år var han världens överlägset bästa spelare. Han hade inga svagheter. Han drev långt och rakt, hans järnslag var otroliga och närspelet likaså. Dessutom satte han alla puttar som han var tvungen att sätta.
Jag kommer aldrig att glömma en gång under Masters när vi spelade med Tiger. Han hade en 12-metersputt för att undvika att göra tre bogeys i rad, han vann för övrigt tävlingen det året. Jag sa till Steve Williams, som var Tigers caddie då, att han kommer att sänka den putten, eller hur?

Han svarade: ”Billy, jag har gått caddie åt Tiger i över sju år. Han har aldrig missat en putt som varit viktig för honom. Antingen det har varit för att vinna en tävling, eller för att tvinga fram ett play-off. Eller som nu, att undvika att göra tre bogeys i rad i Masters för första gången någonsin”. Det säger det mesta om Tiger. Han satte putten för par och vann sedan tävlingen.

Hur kommer det sig att du gick caddie åt Tiger i Presidents Cup 2005?

– Steve Williams fru väntade barn och Tiger var god vän med Darren Clarke som jag gick caddie åt vid den här tiden. Under en tävling några veckor före Presidents Cup gick Tiger fram till Darren och pratade med honom. Sen vände sig Darren till mig att sa: ”Tiger vill att du ska bära hans bag under Presidents Cup”. Mitt hjärta hoppade till.
”Vill du det?” sa Darren.
”Det beror på vad du tycker”, sa jag till honom.
Lee Westwood hörde vad vi sa och kom fram till oss och sa:
”Billy, om inte du bär Tigers bag under Presidents Cup, så gör jag det!”
Så jag gick fram till Tiger, skakande hand med honom och sen fick jag jobba åt honom några veckor senare. Det var fantastiskt. Under tävlingen var han väldigt respektfull mot alla kring honom och hans beteende på och utanför golfbanan var klanderfritt. Jag kommer att beundra och respektera Tiger tills jag dör.

Billy Foster gick caddie åt Tiger Woods i Presidents Cup 2005.

Hur är det att gå caddie åt Matt Fitzpatrick?

– Han är en riktigt bra spelare som behöver peppas upp lite då och då. Han har en förmåga att vara hård mot sig själv på banan och då brukar jag vara på honom och komma med lite uppmuntrande ord. Han är en bra kille, väldigt respektfull. Alla spelare är olika och som caddie måste man anpassa sig till dem och lära sig deras personligheter. De är olika typer av galningar, allihop.