Banan som inte skulle gå att bygga

TPC Sawgrass – med sin berömda ö-green – är spelplats för The Players och högkvarter för PGA-touren. Banan byggdes på ett träsk, marken köptes för en dollar – och mannen som förverkligade idén vann ett vad på köpet.

Den här veckan det dags för en av de större tävlingarna på PGA-touren, penningstinna The Players på TPC Sawgrass i Ponte Vedra, Florida. Tävlingen som kallas den femte majorn och också har den största prispotten. 25 miljoner dollar delas ut, nästan 4 miljoner till segraren. Henrik Stenson vann 2009, försvarande mästare är Cameron Smith, som dock får se årets upplaga på TV eftersom han numera spelar på LIV-touren.

TPC står för Tournament Players Club och är ett nätverk av golfanläggningar i USA som ägs av PGA-touren. Grundidén är att banorna ska vara speciellt anpassade för proffstävlingar. Den mest kända är just TPC Sawgrass.

Här finns två banor, Stadium Course och Valley Course. Det är på Stadium Course som The Players spelas. En bana som egentligen saknade motsvarighet när den invigdes 1980.

– Star Wars-golf, designad av Darth Vader, sa en frustrerad Ben Crenshaw efter att den första tävlingen hade spelats.

Publiken vädrar varje år morgonluft runt det 17:e hålet. Korthålet med ö-greenen som blivit en världsberömd signatur för banan.

Gjorde det omöjliga

Mannen bakom TPC Sawgrass heter Deane Beman. Han var chef för PGA i tjugo år, fram till 1994, och hade en dröm att The Players, den enda tävlingen som ägdes av PGA-proffsen, skulle få en permanent bana. The Players började sina dagar 1974 på Atlanta Country Club och spelades sedan på olika banor varje år. PGA kom fram till att de behövde hitta en permanent plats för att tävlingen skulle kunna växa.

Så en dag, på 1970-talet, var före detta golfproffset Beman, i Jacksonville för att spela en tävling. Hans tolvårige son var med och Beman frågade om det fanns någon bana i närheten där pojken kunde spela. Jodå. Åk Beach Boulevard till A1A, fortsätt elva, tolv kilometer söderut så hittar du ett ställe som heter Sawgrass på vänster sida, fick han veta.

Beman gjorde så och hamnade på Sawgrass Country Club. Och blev så förtjust att han såg till att The Players kom att spelas på banan. Beman såg också platsens potential, här var banan han letade efter, och inledde därför förhandlingar om att få köpa anläggningen. Han fick nobben.

Charles Cobb, ordföranden i företaget som ägde Sawgrass CC, slog till och med vad om hundra dollar att Beman aldrig skulle hitta vare sig mark eller villiga finansiärer för att kunna bygga en bana i området. På en vägg i klubbhuset på TPC Sawgrass hänger sedan invigningen 1980 just en inramad hundradollarsedel. På en platta står det: ”Till Deane Beman, mannen som gjorde vad vi sa inte var möjligt. Från Chuck Cobb och hans medarbetare som slog vad om svårigheten med uppdraget, inte om kapaciteten hos mannen som utförde det”.

Cobb behövde inte gå så långt för att lämna över den där hundringen. Bemans dröm hamnade nästan tvärs över gatan.

Beman hittade nämligen två bröder i fastighetsbranschen som ville sälja mark. Jerome och Paul Fletcher trodde på idén med en golfbana, men hade också ökade krav från sin bank att tänka på. Så de sålde de 180 hektaren för en dollar. Låt vara att det var ett träskområde.

En ö av en slump

Pete Dye fick uppdraget att designa den nya banan. Det grävdes och schaktades och egentligen var det bara en slump att det 17:e hålet – det berömda 120 meter långa ö-hålet där så många bollar trillat över kanten ner i vattnet – blev som det blev.

Tanken från början var just att greenen skulle ha en del vatten bredvid sig –  i form av en mindre damm. Men eftersom banan byggdes i ett träsk och marken vid det sjuttonde hålet var rik på sand så grävde man bort det mesta där och använde det på andra delar av banan. Det ställde till det för Pete Dye.

– En dag kom Pete till mig och sa: ”Vi har ett stort problem. Jag har bara 17 hål där ute. Där som par tre-hålet är tänkt att vara finns det bara en gigantisk krater”, säger Dyes hustru Alice.

Paret körde ut och tittade. Alice Dye vände sig till sin make och sa:

– Varför lägger du inte greenen där den skulle vara från början och fyller resten av kratern med vatten?

Till en början var Pete Dye inte heltänd på idén men han bestämde sig för att en mindre sjö fick bli lösningen. Han byggde en ö-green – och lät först de främre två tredjedelarna luta tillbaka mot tee och den bakre tredjedelen luta ner mot vattnet på baksidan. Det gjorde Alice Dye bekymrad.

– Pete, jag kan se det framför mig … Tävlingen går på tv och den första trebollen har fastnat på 17:e tee och kommer inte därifrån – för ingen har lyckats stanna bollen på green, sa hon.

Pete Day lyssnade och gjorde om. Bunkern i framkant blev lite större och baksidan av greenen jämnades ut. Resten är, som det brukar heta, historia. Och tillräckligt svårt att hantera.

Den första Players Championship på TPC Sawgrass spelade 1982. Många av spelarna hade svårt för den utmanande banan med sina ondulerade fairways, förbryllande vinklar och det där korthålet ute i vattnet.

Jerry Pate vann och firade sin seger med att slänga både Deane Beman och Pete Dye i sjön, strax bredvid det artonde hålet. Sedan hoppade han själv efter.

Text: Bo Steffensen