Bortförklaringar

Jag har skrivit om det förut, men det är ett ämne som aldrig blir inaktuellt när det gäller golf. Bortförklaringarna. Nästan alla jag har spelat med drar de första ursäkterna redan när man är på väg till ettans tee: ”Jag har sträckt ryggen.” ” Jag har vrickat foten.” ”Det här är inte mina klubbor, jag har lånat dem.” eller ”Jag är dålig på att spela golf.”

Det tre första bortförklaringarna har jag, i olika variationer sagt och hört många gånger. Om det inte är spelarens kropp det är fel på så är det utrustningen som är dålig, eller möjligen banan som är i uselt skick eller bollen framför som är för långsam och den bakom som är för hetsig.

Om klubborna inte är lånade så behöver de nya grepp eller är bara slut i största allmänhet. Den fjärde bortförklaringen jag skrev ovan har jag faktiskt aldrig hört, även om den oftast skulle vara den sannaste, i alla fall för mig.

Det konstiga är att vi ens bryr oss om att lägga energi på att ursäkta oss redan innan rundan börjar. En sak vore ju om vi var professionella spelare som blev intervjuade inför en stortävling. Då kunde det vara lite intressant, men kanske också verka lite konstigt. ”Ludvig Åberg sa innan slutrundan på Augusta att han inte spelade med sina egna klubbor, eftersom han glömt kvar dem på landet. Dessutom påpekade han att han sträckte ryggen förra veckan när han hjälpte en kompis att flytta.”

En annan sak när det gäller bortförklaringar, som jag också skrivit om tidigare, är att de är meningslösa, eftersom ingen ändå lyssnar på vad du säger. De andra i bollen har ju fullt upp med att förklara varför de, just denna dag, inte spelar som tourproffs.

Jag har bestämt mig, precis nu faktiskt, att jag under innevarande år inte ska komma med några andra ursäkter än: ”Ja, jag är faktiskt dålig på golf, det var därför jag duffade putten.” eller möjligtvis: ”Golf är en av mina stora kärlekar, tyvärr är den helt obesvarad.”

En av många märkliga saker jag gör när spelet väl är i gång är att jag varje gång förklarar för mina medspelare varför ett slag blev konstigt, trots att ingen någonsin frågat om det. ”Jag har tappat fokus, så jag slarvade.” eller ”Jag tycker att det är jättesvårt att slå en boll som ligger i en slänt.” eller ”Det är väldigt svårt att koncentrera sig med den där jävla grävskopan som för så mycket oväsen.”

En tanke vore kanske att i stället, när ett slag faktiskt blir som det var tänkt, berätta hur det kom sig.

”Jag ställde upp mig rätt.” ”Jag svingade helt perfekt.” och så vidare. För det första skulle mina medspelare då besparas en massa babbel, eftersom de bra slagen är mycket färre till antalet än de dåliga, dessutom skulle förklaringarna kanske ge svar på någonting de verkligen undrade, nämligen hur det kom sig att jag fick till ett slag som inte föll in i någon av de för mig vanliga huvudkategorierna ”skrattretande” eller ”framkallande av fara för annan.”

En annan sak jag har funderat på, som åtminstone för mig är reserverad för golfen, är min totala oförmåga att ta en hint från de högre makterna. Det jag menar är att alla andra sysselsättningar som jag har gett mig på, där det visat sig att jag saknar de flesta förutsättningar för att lyckas och där jag trots uppvisad iver inte utvecklas nämnvärt, har jag till slut lagt av med.

Men i golfen, där min utvecklingskurva inte är en kurva utan ett horisontellt streck, där gnetar jag oförtrutet på och tror varje år att just de klubborna eller bollarna som är nya denna säsong, magiskt skall göra mig bättre.

Man kan så klart argumentera för att jag spelar golf för att det är roligt trots att jag är tämligen kass och att umgänget är viktigare än resultaten, och det är sant, men det är inte hela sanningen. Jag vill verkligen bli bättre och jag är beredd att göra nästan vad som helst för att bli det, möjligen med undantag för att öva.

Text: Fredrik Sandberg