En upptäcktsresande i golfens tjänst

Gunnar Mueller var Sveriges förste spelare på Europatouren. Han blev också först att klara kvalgränsen i British Open.
– Äventyrslystnaden var omättlig. Jag ville se hela världen, säger 71-åringen och berättar i en öppenhjärtig intervju om resan som på många sätt lagt grunden för vad svensk golf är i dag.

1966 vann en då 18-årig Gunnar Mueller för första gången klubbmästerskapet på Österlens Golfklubb. 2019 var det dags igen, den här gången som klubbtränare och efter att han gått den sista rundan på 71 slag – vilket också är hans ålder.

Beundransvärt och av essentiell betydelse

Som golfskribent kan jag bara konstatera att vad Gunnar Mueller, en upptäcktsresande i golfens tjänst, varit med om under de 55 åren mellan första och senaste segern är både beundransvärt och av essentiell betydelse för svensk golf. Innan vi glömmer bort det ska vi berätta att Gunnar Mueller har gått på sin ålder mer än en gång. Första gången var han 61 år gammal och gick på lika många slag på Vikens Golfklubb utanför Helsingborg.
– Det var kval till vårt matchspel i PGA-syd. Jag vann uttagningen men förlorade sedan finalen mot Mark Dewdney, berättar han.

Började spela golf av en slump

Han är Sveriges förste tourspelare. Han har träffat Arnold Palmer, Gene Sarazen, Jack Nicklaus och Ben Hogan. Frågan man måste ställa är så klart hur det hela började.
– Det var en slump, familjen hade flyttat från Tranemo ner till Malmö och det var en stor kulturskillnad. Jag tyckte om att vara ute i skogen där jag kunde springa och åka skidor. När jag sedan kom till Malmö fanns där egentligen ingenting direkt att göra utomhus.

Stenan var satt i rullning

Ungefär samtidigt flyttade farmor från Trollhättan till Halmstad, och i samband med den flytten hittades ett set golfklubbor. Gunnars pappa tog med dem till Malmö. Det slumpade sig som så att det ungefär samtidigt dök upp en annons i Sydsvenskan om nybörjarträning på Lunds Akademiska Golfklubb. Stenen var satt i rullning. Gunnar fick med sig en ”mashie”, motsvarande dagens järnsjua. De blev snabbt oskiljaktiga.
– Den gången i Lund, när jag fick stå i den här raden med juniorer och slå en boll för första gången, då kände jag när jag träffade att ”det här är någonting”.

– Varje gång jag spelade golf blev som ett nytt äventyr, säger Gunnar.

”Då förstod jag att golf skulle bli mitt liv”

Men det dröjde till de senare tonåren till han blev duktig och kom att klassades som talang. Det dröjde till studenten innan han ens var påtänkt som elitspelare. Veckan efter studenten spelade han Lunds Vårtest, en 72-hålsävling. Den tredje rundan satte han satte banrekord och slutade så småningom trea i tävlingen.

Tränade mycket

Efteråt ringde de från landslaget. Uttagningar för den stundande EM-tävlingen väntade – men Gunnar som startat sent låg efter.
– Jag hade hela tiden inställningen att det bara var att träna sig förbi de andra. Jag gjorde inget annat än att bara tränade och tränade och tränade. Landslaget förde Gunnar till Skottland – och det var där det hela tog fart.

– När jag kom dit, och fick spela på de banorna och mot engelsmännen, då förstod jag att golf skulle bli mitt liv.

Det var en annan sak att spela utomlands och snart skulle han springa på stjärnor som Arnold Palmer och Gary Player.
– Som amatörer kvalade vi till British Open, och det livet jag såg då, det ville jag inte vara utan.

Nekades plats på college

Det gick fort – men inte som på räls. Efter att 1972 ha utsetts till årets golfare nekades Gunnar året efter en plats på college i Phoenix. Att han skulle vara 25 år vid sin examen tyckte jänkarna var för gammalt. Men Gunnar tog det på rätt sätt och revanschlustan gav honom energi att att lyckas på hemmaplan. I Sverige vann han 72-hålstävlingar på löpande band.

Framgångarna gjorde att Lennart Cederqvist fick upp ögonen, och Cederqvist bestämde sig för att med sitt företag Nordisk Kuponginlösen sponsra satsningen. Cederqvist var golfintresserad och startade en agentur vid namn Eagle Sport Products. Genom agenturen sålde han Lynx golfklubbor – och såg till att Gunnar Mueller blev en av företagets spelare.
– Annars hade jag aldrig fått chansen att bli proffs, säger Gunnar. Och 1973 blev han just proffs.

Kärleken till Ben Hogan

När man talar om Gunnar Mueller måste man göra ett sidospår. Det sidospåret heter Ben Hogan. Och som så ofta när det kommer till golf är det inte helt lätt att förklara. Men vi gör ett försök.

Låg på en vind

När Gunnar flyttade till Malmö i början på 1960-talet och fick de där klubborna som legat på en vind i Halmstad besökte han också Malmös stadsbibliotek. Där hittade han en bok skriven av Ben Hogan och det blev en riktig aha-upplevelse för Gunnar.

Den som har koll på sitt Golfsverige vet att Gunnar än i dag är en Ben Hogan-fanatiker.
– Det är var en inbunden blyg och fåordig människa, inte alls som Arnold Palmer. Hogan hade en väldigt trasslig barndom och golfen blev hans väg till livet. Men också den vägen var trasslig.
– Han började vid tio års ålder att gå caddie, och inte förrän han var över 30 år vann han sin första golftävling, börjar Gunnar.

Ben Hogan blev proffs som 17-åring. Men karriären började inte bra, flera gånger om tvingades sluta och försörja sig på andra sätt. Men Hogan fortsatte att träna. Det fanns inget han älskade mer än golf. Flera gånger om blev han av med pengarna och fick börja om – men skam den som ger sig.
– Plötsligt så slog han igenom och vann flera tävlingar, då hade han blivit så gammal och så luttrad att han ville inte sluta.

Ryckte in i militärtjänst

Hogan var omättlig. Men mitt i allt detta så kom andra världskriget och han fick rycka in i militärtjänst, berättar Gunnar. Medan Hogan tjänstgjorde i militären blev Byron Nelson etta i USA, Nelson hade fått en frisedel och slapp militärtjänstgöring. Nelson van tävlingar på löpande band och fick smeknamnet Mr Golf. Det gav Hogan nytt bränsle.
– Han började träna ännu hårdare och 1946 vann Hogan elva tävlingar, säger Gunnar.

Troon vägrade släppa ut Lotta Neumann

I The Open Championship 1973 blev Gunnar Mueller förste svensk att spela samtliga fyra dagar av världens mest klassiska golftävling. Spelplats var Royal Troon på den skotska västkusten.
– Den hette bara Troon då, den blev Royal senare. Varför vet jag inte, korrigerar Gunnar.
– När vi kom dit 20 år efteråt skulle jag visa min sambo banan, men då fick hon inte gå in i klubbhuset. Hon fick inte heller spela banan. Då åkte vi därifrån och spelade Prestwick istället. Vi hörde till och med att Lotta Neuman inte fick spela på Troon då. Och då var hon ändå US Open-vinnare, Sveriges första.

Banan var stängd

1973 hade Gunnar i sitt tredje försök att spela The Open äntligen lyckats kvala in. Han gjorde det på Western Gailes Golf Club, där han för övrigt lyckades med bedriften också 1977. När Gunnar sedan söndagen före tävlingen kom till Troon fick han reda på att banan just om söndagarna var stängd fram till klockan 16.00 – det var kyrkodag. På den tiden spelades tävlingarna onsdag till lördag.

”Det var det mest nervösa ögonblicket”

Gunnar skulle spela sin träningsrunda med Bernhard Gallagher och Malcom Gregson (båda tidigare ettor på Europatourens order of merit).
– Du kan skriva upp att jag var nervös.

Men det var inget mot vad som komma skulle.
– Jag peggade upp och klockan närmade sig 16.00. Jag var redo att slå när Jack Nicklaus och Gene Sarazen kom upp på tee. Sarazen hade spelat The Open 1923 och nu var det 1973. Han skulle spela en ceremoniell liten rond tillsammans med Nicklaus. Nicklaus ställde sig framför mig med händerna i kors och skulle se mig slå ut, berättar Gunnar. På två meters håll kan jag i dag se hur håret reser sig på Gunnars armar.

– Jag hejdade mig och frågade ”är det bara ni två?”. Det var det, och då sa jag att det var lika bra att de gick före. Jag ville inte att Nicklaus skulle se mitt grepp eller hur jag stod till bollen – det ville jag inte utsätta mig för, säger Gunnar med ett snett leende.
– Jag skulle spela samma tävling som de gubbarna, men ville inte ens att de skulle se mig slå.

Han var snabb

Efter att de slagit ut tog inte en minut innan de var borta. Gene Sarazen var så snabb att han peggade upp och slog i en och samma rörelse.
– Det var det mest nervösa ögonblicket i den tävlingen för mig.

”What place did you win?”

Efter att ha gått på 76-70 stod det klart att Gunnar skulle få spela också den tredje rundan. Vid det här laget var det två kvalgränser – ytterligare en drogs inför den fjärde och sista rundan.
– Jag minns när tredjerundan skulle börja. Jag hade starttid klockan 14.00 och Arnold Palmer gick ut klockan 11.30. Han hade 148 slag och jag hade 146 och låg före honom. Det var stort för mig.
– Men under det tredje varvet hade jag medvind de första nio och motvind de sista. Under de sista nio så tappade och tappade och tappade jag. Så jag var precis bland de 60 bästa och kvalade in till sista rundan. Gunnar slutade 59:a.

30 meter till hålet

– Jag tyckte det var jättedåligt och på det sista hålet slog jag ner andraslaget i en bunker. Det var 30 meter till hålet och jag fick bara två-tre sandkorn mellan klubban och bollen. Den studsade en meter bakom pinnen och sedan fyra meter bort innan den bara rasslade tillbaka till hålet. Det var en perfekt träff och publiken jublade och applåderade.
– Det har etsat sig fast. Jag unnar alla att få komma in på 18:e efter att ha spelat British Open. Samtliga spelare får applåder oavsett om de slutat sist eller först, och alla tackar. Det är så härligt.

Alla är vinnare

– Jag hade lärt mig några år tidigare när jag spelade en tävling i Skottland. Då var det en gubbe som frågade ”what place did you win?”. Jag sa att jag inte hade vunnit och att min score inte var så bra. Då sa han ”ah, då vann du 31:a plats”. Sedan gick det upp för mig att alla som är med är vinnare. Sådant har jag försökt förmedla resten av mitt liv.
– Alla golfare är vänner. Man ser det ute när man möter andra golfare, precis som motorcyklister som hejar på varandra. Vi är i samma båt. Vi är alla slavar för en passion som ofta är obesvarad, men den finns där hela tiden.

”För mig är han en riktig vinnare”

Gunnar Mueller började sin tränarkarriär på Österlen. I dag är han tränare där igen – trots att han är 71 år och skulle kunna vara pensionär. 1981 kom han tillbaka till Sverige efter nio år som tourproffs. Cirkeln hade slutits.

Kär i Österlen

– Jag fattade inte att jag var kär i Österlen som trakt, men det äter sig in i en. När jag sedan fick en sambo som hade utbildning gick det inte att vara kvar på Österlen utan vi flyttade till Malmö.

Sitt livs passion

I dag pendlar han mellan Malmö och Österlen för att jobba med sitt livs passion, och i somras vann han klubbmästerskapet 55 år efter sin första seger. Den sista ronden gick han på 71 vilket innebar att han vann efter att ha kommit tillbaka efter tio slags underläge. Efteråt menar Gunnar att den största upplevelsen den helgen trots segern var hur tvåan tog motgången.

– Jag har sett det så många gånger hur man tar motgång. Man kan inte säga att jag hade någon vidare karriär på Europatouren, det har varit till att stångas. Min bästa placering var en femteplats, då fick jag bara pengar till flyget hem.

Lära sig ta en motgång

– Men alla de motgångarna har alla haft som är ute på touren, och det gäller att komma över de motgångarna och gilla läget. Man ser på juniorer och människor med helt andra ögon när man varit en seriös golfare som lärt sig att ta motgång och sedan vinna.

Höll stilen

– Elias, som inte vann, höll masken och han höll stilen och slutade par-birdie på de två sista hålen. För mig är han en riktig vinnare.

Av Martin Hardeberger
Foto: Johan Hampf