Jag gör allt för min publik

De som älskar att bada kanske tycker att det har regnat lite för mycket under sommaren, men för golfbanorna måste vädret ha varit helt perfekt. Samtliga banor jag har spelat på i år har varit i ett fantastiskt skick. Fint, tätt, knallgrönt gräs på greener och fairways.

Tyvärr (det finns ju alltid två sidor av varje mynt) har ju även ruffarna växt till sig.

Jag hade en minnesvärd sekvens i somras där jag slog bollen in i hög ruff men tänkte att det skulle gå lätt att hitta bollen. Fylld av självförtroende drog jag med mig vagnen ut i gräset, som visade sig vara nästan manshögt.

Naturligtvis hittade jag inte bollen, men jag bjöd medspelarna på en fin föreställning i Mr. Beans anda där jag först nästan försvann, sedan välte jag min vagn i det höga gräset och därefter, svettig och morrande, drog jag ut vagnen på tvären eftersom hjulen var fulla med gräs och vägrade att rulla. Bara för att så snart jag var ute ur djungeln få gå tillbaka in igen för att leta efter de klubbor som ramlat ur bagen.

Jag ser min golf mera som en föreställning eller en konstinstallation än som idrott. Jag gör allt för min publik.

Är det någon av er som har funderat på att golf är en synnerligen konstig sport?  Inte nödvändigtvis det faktum att man jagar en liten boll över gigantiska gräsmattor med klubbor, det visste vi ju från början.

Det jag tycker är konstigast med golf är hur mina förmågor varierar från dag till dag.

Det är som om någon sitter och rullar en tärning innan jag går ut för att se vad som ska fungera eller inte just denna dag. Någon enstaka gång funkar det mesta, men det hör verkligen till ovanligheterna.

Det är inte heller så att jag får någon indikation om vad som väntar när jag står på rangen eller på övningsgreenen innan rundan. Ofta har jag träffat vartenda slag på rangen med en klubba som sedan är som förhäxad när jag kommer ut på banan.

Klubban som varit kassaskåpssäker i leveransen i ett halvår kan plötsligt bli oanvändbar. En tidigare omöjlig klubba blir snäll.

Den gångna sommaren har jag till min egen stora förvåning puttat riktigt bra. De annars så läskiga puttarna på en och en halv meter har varit i redan innan jag slagit dom. Pang tjong, rakt på bara. Det här går inte att missa, hålet är ju stort som en hink!

En delorsak i det här tror jag faktiskt är att jag gått tillbaka helt och hållet till att putta med flaggan ur. Sonen hävdade att statistiken visar att det är klart bättre att ta ur flaggan än att putta med den i. Hålet ser i alla fall definitivt större ut utan flaggan på plats, vilket hjälper mentalt.

Priset för att putta bra den senaste tiden har dock varit att mina wedgar har haft samma träffsäkerhet som en gammal Scud-missil. (Träff räknas inom en kilometer från målet).

Det har varit alldeles för många toppade slag som har skickat bollen som en missil tvärs över green och ut i ruffen på andra sidan. Känslan när man slår ett sådant slag, gärna efter en bra drive och ett anständigt andraslag, är inte vad någon skulle beskriva som “härlig”.

Den känslan och känslan som det toppade slagets onda tvilling, slaget där hela klubb-bladet passerar under bollen utan att den flyttar sig mer än någon decimeter, är den samma. En sugande känsla i magen, följt av akut självförakt och ett ögonblickligt ifrågasättande av den egna rollen som golfspelare och även av golfsporten som helhet.

Alla gör ju de här slagen ibland, men skillnaden mellan mig och bättre spelare är att de kan skaka av sig missen och gå vidare. När jag skickat bollen som en liten vit raket i tre hundra kilometer i timmen i knähöjd över green är risken minst sagt överhängande att returslaget blir precis lika kass, eftersom jag är arg. Sedan är den rundan ofta körd.

Kanske vore en kurs i hur man hanterar ilska en bättre investering än att lägga ytterligare några tusenlappar på rangen?

Jag är ju en känslig kille.