Kollektivt vansinne
Jag spelade en far och son-match för några veckor sedan. Jag och min son mot en kompis och hans son. Jag har drygt sjutton i handicap, de andra tre ligger allihopa runt sju. Vi spelade på Täby GK, som är en av mina favoritbanor. Vädret var vackert och banan var strax över toppskick. Goda förutsättningar för bra golf med andra ord.
Men icke.
Redan på ettan kunde man se vartåt det barkade. Inget av våra utslag var i närheten av fairway. Vi kunde alla fyra känna blickarna från spelarna i bollen efter. Vi kunde nästan höra hur de suckade inombords över att hamna bakom ett gäng helt talanglösa nybörjare. Rundan fortsatte i samma stil. Första fairwayträff från tee kom på femman. Hade vi haft med oss en åskådare med någorlunda hum om golf så hade han gissat att de tre andra i bollen låg runt 36 i handicap och att jag just stulit mina klubbor och åkt till golfbanan i stället för att genomföra en planerad ögonoperation. Vi var helt hårresande dåliga. Lyckligtvis var som sagt banan fin och vädret vackert och sällskapet gott, så vi höll humöret uppe och skrattade mest åt eländet. Efter arton hål hade vi skrapat ihop mellan tjugotre och tjugofem poäng vardera.
Säljes: Fyra golfset. Köpes: Fyra vita käppar.
Men ni vet hur det är med ”The Noble Art of Self-Humiliation” som jag ibland kallar spelet. Vissa dagar vill det sig inte alls, medan det andra dagar kan gå jättebra. Utan några påtagliga yttre skillnader.
”Han är typ proffs”
En vecka efter kalabaliken i Täby så skulle jag spela igen. En rätt skön återhämtningsrunda, tänkte jag innan. Jag och tre av mina bästa kompisar. Två jätteduktiga och en som är ungefär som jag. Framför allt tre killar i vilkas sällskap jag kan spela helt avslappnat. De har redan sett mig göra allt konstigt, oförklarligt och ibland milt livsfarligt man kan hitta på en golfbana. Saker och ting blir dock sällan som planerat. En av de duktiga var tvungen att sälja annonser till Sveriges bästa och åtminstone till formatet, största golftidningar (du håller den i handen nu) och hann inte till banan. Ett par timmar innan vår starttid fick han som är ungefär som jag i spelstyrka akut ont i benet. En ny medspelare ringdes in. Handicap runt fem, men en skön och trevlig kille jag spelat med tidigare, så det skulle väl inte bli så nervöst ändå. När vi står på övningsgreenen en stund innan vår starttid så frågar den nytillkomne om det är OK att en fjärde kille hoppar med i bollen.
”Naturligtvis.” säger jag. ”Är han bra?”
”Han är typ proffs.”
”Typ” Visade sig vara ett helt onödigt ord.
När vi står på tee rullar en golfbil in med vår fjärde man i bollen bakom ratten.
Vi pratade lite och jag ställde frågan som för mig var så intressant:
”Jahapp, vad har du för handicap då?”
”+8,5”
Jag försökte agera lite nonchalant och tänkte att jag väl hört fel om det där plusset, så jag frågade lite försiktigt: ”Jaha, spelar du mycket då?”
(Googla på ”Björn Hellgren” så får ni svaret på den frågan.)
”Det har blivit lite mindre nu när Asientouren är stängd, så jag spelar på Challenge Tour i stället.”
”Men vad härligt!” tänkte jag inte.
Snälla golfgudar
Med tjugofem poäng från senaste rundan var det inte med något större självförtroende jag ställde mig på tee. Men, nu hade golfgudarna kanske ångrat sig lite och ville ge mig lite medflyt. Rak drive, en bra sjua, en snygg chip och en gimmie till ett par. Sedan fortsatte det i samma stil. 41 pinnar på Frösåkers GK kommer jag att leva på ett tag. Det och att spela med ett proffs. Det var inte skrämmande, bara imponerande.
Jag måste avsluta med två saker.
Först: Ge inte upp. Rätt vad det är så flyger bollen dit du vill och puttarna rullar i. (Sen är det katastrof igen, men det struntar vi i nu.)
Sist: Om du bor i Mälardalen och inte har spelat på Frösåker har du verkligen missat något. Otroligt kul bana som är både vacker och utmanande, utan att vara för svår. Alla gånger jag spelat den har den dessutom varit i ett kusligt bra skick, vilket definitivt bidrar till en riktigt bra upplevelse. Dessutom är banan något så ovanligt som en bana utan ett enda dåligt hål, vilket jag tycker är ovanligt.
(Om jag visar den här texten i receptionen nästa gång kanske jag slipper betala full greenfee …)
Text: Fredrik Sandberg
