Tänk på att dina klubbor också har känslor

Nu är det vinter och golfklubborna får vackert acceptera att deras öde de närmaste månaderna är att gå i ide i garaget. Kanske tycker de att det är skönt att få vara ifred, att slippa få skulden för alla dåliga slag?

Tänk efter, vad gör det med en känslig ung wedge, som bryskt ryckts från sin trygga familj i golfshopen och hamnat bland en massa obekanta golfklubbor, när den redan under första rundan får en massa invektiv kastade efter sig? Risken är att den blir bitter, fientlig, asocial.

Den första dagen med den nya familjen i bagen är säkert omvälvande och skrämmande för en känslig klubba, som kanske närt drömmar om att få spela på DP World Tour. En del av klubborna är kanske trevliga, andra bittra, medan några säkert är lite högfärdiga.

Järnfyran är nog en riktig surgubbe, som en person som anser sig vara gjord för stordåd men som, av en obarmhärtig värld, aldrig givits en chans att få glänsa.

Jag kan nästan höra hur den står där i bagen och muttrar:

”Berätta för mig som om jag var en putter, varför skulle han köpa mig, till och med specialanpassa mig, om han sedan aldrig vågar ta fram mig på banan? Varför? Jag är ofta ett mycket bättre val än vissa andra!” (Tittar surt på hybridklubban.)

”Äh, du är ju bara avundsjuk.” svarar hybridklubban malligt. ”Han säger ju att han aldrig missar bollen med mig.”

”Han kallar dig Gubbklubba! Har du ingen stolthet?” fnyser järnfyran.

”Jag har i alla fall ett smeknamn, det betyder att han älskar mig.”

”Jag har väl också ett smeknamn.” muttrar järnfyran.

”Förbannade järnspett? Det är inte ett smeknamn, det är ett öknamn.”

”Varför sa du förklara för mig som om jag var en putter nyss?” frågade puttern grälsjukt. ”Jag är så trött på stereotypen att vi skulle vara dummare än andra klubbor.”

”Men hallå?” bröt drivern in. ”Hör du dåligt eller är du bara dum som en putter? Har du inte hört husse säga det tusen gånger? Dumma, dumma putter?”

”Jaha?” svarade puttern snorkigt. ”Om han nu tycker att jag är så dum, varför slår han flest slag med mig? Svara på det om du kan?”

”Men ärligt talat, Pingis, har du inte fattat vad golf går ut på? Man ska slå så få slag som möjligt, det är det som är själva poängen.”

”Jo, tjena. Det där kan du ju försöka slå i någon annan. Menar du att han skaffar en ny klubba för att använda den så lite som möjligt? Hör du hur du låter?” Puttern skakade klentroget på huvudet. ”Drivers, alla vet hur ni är. Stora och stöddiga men det där stora huvudet? Sorry kompis, men alla vi andra vet att det är fullt av luft.”

”Lilla vän.” svarade drivern med sin mest överlägsna röst. ”Drivers är golfbagens kungar. Mäktiga, beundrade, fruktade. Det är vi som skänker vår ägare ära, när vi skickar i väg bollen långt och rakt.”

”Kan du minnas när det hände senast?” svarade puttern med illa dold ironi. ”Låt mig få ställa en fråga, bara för att fastslå vem av oss husse älskar mest. Berätta för mig ur många gånger du fått ligga kvar i bakluckan och om du kan komma ihåg att jag någonsin fått göra det? Hmm? Kan du svara på det.”

Tystnaden från drivern var isande.

”Blev du putt?” frågade hybriden och skrattade åt sitt eget skämt.

”Är det någon av er som sett den där märkliga klubban som såg ut som en vinklad putter, som man skulle chippa med?” frågade järnsjuan i ett försök att byta samtalsämne.

”Nej, sista gången den var med oss var när husses son sa att han skulle förneka att husse var hans far om han använde den klubban. Jag tror att den står med de andra olyckliga själarna i hörnet.”

”I hörnet?” frågade en av de kortare järnklubborna upprört. ”Inte ens i den gamla bagen? Fy, det var tråkigt att höra, visst var den lite konstig den där klubban, men att hamna i hörnet direkt? Då är det en enkel biljett till återvinningscentralen som gäller, nästa gång husse städar garaget.”

”Usch.” utbrast spoonen. ”Då kanske han bara har tio år kvar att leva.”

Text: Fredrik Sandberg