Med vind i seglen i norra Italien
En vecka i vackra Norditalien är ingen dum idé. Och den kan bli ännu mer spännande och intressant om man kombinerar golf, god mat, gott vin och kultur med världens största seglingstävling.
Längst upp i nordöstra Italien ligger regionen Friuli Venezia Giulia, en dold pärla där böljande vinlandskap, majestätiska alper och inbjudande Adriatiska stränder möts. Utöver vingårdar i världsklass, historiska städer, unika kulturella influenser och kulinariska toppupplevelser finns här också flera golfbanor som är värda ett besök.
Kulturellt inslag före golfen
Jag som aldrig har varit i Venedig blev mäkta intresserad när jag fick inbjudan till Friuli Venezia Giulia, men det visar sig att Venedig inte alls ingår i regionen. Det är dock den smidigaste flygplatsen att resa till från Köpenhamn och eftersom jag landar tidigt och transfern från flygplatsen går sent är det ju ett ypperligt tillfälle att insupa lite kultur.
Det är smidigt att förvara bagaget på flygplatsen och lokalbussen in till stan går på en spottstyver och släpper av mig på Piazzale Roma. Det här är en perfekt utgångspunkt för att spatsera genom Venedigs smala gränder och spana på spännande arkitektur, insupa atmosfären och beskåda de många människor som liksom jag vill njuta av Venedig i höstsolen.
I en stad som är historisk på så många sätt är det passande att börja med att gå över Santiago Calatravas bro Ponte della Costituzione från 2008, ett av få moderna inslag i Venedig. Som förstagångsbesökare tittar jag storögt på alla kanaler och båtar, både modernare varianter för frakt av varor och de klassiska gondolerna med små pallar där man kan turista ståndsmässigt.
Historiens vingslag
Jag trängs med alla andra turister på livliga Fondamenta di Cannaregio på väg till stadens gamla judiska getto från 1516, Europas första. Här kan man känna historiens vingslag medan morgonljuset smeker de trånga gårdarna med en stillsam atmosfär som berättar om århundraden av händelser och vardagsliv.
Jag beskådar den ikonförklarade Rialtobron, som har stått där sedan 1591 och i århundraden var den enda bron över Canal Grande. Det blir också tillfälle till en liten paus med ett glas vin och lite goda charkuterier på ett litet café innan jag går till Libreria Acqua Alta. Det här är en bokhandel där böckerna är staplade i gondoler, badkar och tunnor som skydd mot de vanligt förekommande översvämningarna i staden.
När jag till slut kommer till den storslagna Markusplatsen, med basilikan och dess guldmosaiker, det imponerande Campanile-tornet och Dogepalatset, är min kulturbetonade promenad genom Venedig slut för den här gången. Den smidiga vaporetton är som en vattenbuss och ett perfekt sett att se lite av Venedig från vattnet. Jag kommer gärna tillbaka och njuter mer av stadens historia, skönhet och puls.
Mot Friuli Venezia Giulia
Halvannan timme nordost från Marco Polo-flygplatsen i Venedig hittar vi så resans första ”riktiga” stopp, Villaverde Resort och Udine Golf Club. Här finns ett hotell med modern design som är tänkt att smälta in lite mer i landskapet än vad resortkolosser brukar göra. Intressant nog finns här också en läkarmottagning med bland annat ögonkirurgi som specialitet på en av våningarna.
Efter en lång resdag är mitt intresse större för det magnifika spa som erbjuds längst ned. Ett varmt bubbelbad är perfekt innan det är dags för en utsökt middag. Tre utsökta rätter följer på en plocktallrik med San Daniele-skinka och prosecco från en lokal vingård – men kanske är det ändå sängen på mitt fina rum som är det mest njutbara efter styvt 20 timmar från uppstigning.
Första stopp – Udine
Villaverde Resort har utöver hotellet även en golfbana, Udine Golf Club från 1970 och med tourmeriter i form av Italian Senior Open. Den behagliga parkbanan ligger i en mjukt böljande terräng som ger många av hålen väldigt fin definition, men det är inte utan att man önskar att man fick till en andra runda så att man kunde försöka ta sig an några av utmaningarna på ett bättre sätt.
De många träden utgör inte bara en vacker fond tillsammans med bergen i fjärran, de är också elakt placerade och mer än en boll som ser ut att vara på väg mot green fastnar i en gren som nästan tycks sträcka sig ut efter bollen. Med de vackra vattenspeglarna och de utmärkta greenerna, jämna snabba och rättvisa, är det här en mycket njutbar runda.
Till lunchen i klubbhuset blir det först en Guinness, som de faktiskt har på fat, och ett gott vitt vin till calamari till förrätt. Naturligtvis är en lunch i Italien ingen enkel affär, utan när tallrikar och glas städats bort kommer nästa omgång, ett riktigt bra rödvin hälls upp och en tallrik carbonara ställs fram, märkligt nog med grädde! Jag gillar det, men är det verkligen en äkta carbonara då? Nåväl, ett litet glas grappa och en cappuccino senare är det dags att packa och resa vidare.
Tusenårig historia i Aquileia
Vi lastar in oss i en buss och reser mot världsarvsstaden Aquileia, som grundades som en romersk militärkoloni 181 f.Kr. och med sitt strategiska läge vid Adriatiska havet utvecklades till en av de största och rikaste städerna i det tidiga romerska riket.
Vi får en guidning i den pampiga basilikan i Aquileia, med ett enormt och detaljerat mosaikgolv från 300-talet, vilket sägs vara det största i den västerländska kristna världen från den här tiden. Mosaikerna är uppdelade i fyra sektioner och innehåller allegoriska bilder som symboliserar religiösa och kulturella teman, bland annat berättelser ur Bibeln, såsom Jona och valfisken, samt olika djur och växter som har symbolisk betydelse.
Basilikans tusenåriga historia gör att den har en eklektisk arkitektonisk stil, med bland annat romansk och gotisk arkitektur. Det är en storslagen kulturupplevelse som förstärks ytterligare av att en pianist och sångerska förbereder ett framträdande medan vi vandrar runt i den magnifika byggnaden.
Härlig lyx intill vattnet
Vår nästa inkvartering är en studie i lyx. I den pittoreska kuststaden Portopiccolo kör vi nedför en slingrande bergsväg till Tivoli Portopiccolo Sistiana Wellness Resort & Spa. På vägen passerar vi en småbåtshamn och hotellet har själv en egen hamn där lite pampigare båtar ligger ankrade för natten. Här finns ett enormt spa med behandlingsrum, pool inne och ute, och en liten trappa ned till vattnet. Adriatiska havet i början på oktober är fortfarande varmt och ett litet dopp är inte fel efter en lång dag.
Efter lite uppfräschning i det stora rummet med fin havsutsikt blir det ännu en sån där italiensk måltid. Glas efter glas med viner passerar revy medan vi njuter av en utsökt soppa till förrätt följt av en fiskrätt med en het och krämig sås som jag kunde ätit med sked. Chokladbomben till dessert rådde jag knappt på, men man får lida lite för sin konst.
Regionens äldsta bana
Efter knappt 20 minuter i buss, sista biten längs en väg med magnifika vyer ned över havet och Trieste långt där nere, kommer vi till Golf Club Trieste, regionens äldsta golfbana grundad redan 1954 av brittiska och amerikanska medlemmar från den allierade militäradministrationen. Banan är vackert belägen på det som kallas karst, ett kargt underlag med kalkstenshöjder, håligheter, sprickor och jordbrist, vilket ger banan dess speciella natur och dramatiska form.
När vi är på väg till rangen för att slå några bollar inför rundan berättar min kollega om när han var här för över 30 år sedan och fick prova att plocka bollar i en gammal Renault 4:a med rattkrycka. Och när vi kommer dit står samma gamla bil där, buckligare och med två spruckna fönster, men till synes fortfarande använd för att plocka bollar!
Här är det på många hål barmhärtigt brett för en vinglig golfsving. Inte så att hålen i sig är så breda, men det finns inte sällan ett annat hål man kan låna när man slår lite snett och bara en gång hamnar bollen så illa i tjock ruff att vi inte hittar den. Underlaget är utmärkt, fast och fint, och de små greenerna både snabba och jämna.
De ursprungliga nio hålen från 1954 är utan tvekan de charmigaste, men även de nio nya hålen, som öppnades i samband med att klubben firade sitt 50-årsjubileum, är roliga och utmanande om än kanske lite väl tuffa på sina ställen.
Golfupplevelsen präglas i stor utsträckning av det unika läget och trots att vi har en behaglig dag med lite vind kan det blåsa hårt här på höjden. Trots läget är det egentligen bara på hål 17 som man får njuta av en spektakulär havsutsikt, en skön belöning efter en utmanande runda där lite vissna slag och några dåliga beslut kostat både slag och bollar.
Juniorerna som haft lördagsträning lämnar terrassen lagom till att vi kommer in och slår oss ned för ännu en fantastisk trerätters lunch som gör att vi faktiskt undrar lite hur alla italienare kan vara så smala? Om vi åt så här jämt skulle vi rulla fram! För säkerhets skull – det ska promeneras i stan på eftermiddagen – blir det inget vin till lunchen, men en cappuccino med dubbel shot och lite brunt socker boostar andarna.
Trieste – historia med elegant arkitektur
Promenaden genom Trieste är en resa genom en stad med rik historia och storslagen arkitektur, där varje gata och torg berättar sin egen historia från Romartiden till Habsburgs imperium. Här finns många byggnader som vittnar om stadens betydelse som viktig hamnstad, och på Piazza Unità d’Italia finns en atmosfär av storhet och charm kombinerad med partystämning dagen innan Barcolana-regattan, världens största segelbåtstävling med tusentals deltagande båtar.
Vi söker lugnet och går upp mot höjderna i San Giusto-området och den mer medeltida prägeln med kullerstensgränder, den imponerande San Giusto-katedralen och slottet från 1400-talet. Triestes blandning av neoklassicism, art nouveau och de många stilarna som vittnar om den habsburgska historien ger en unik och mångfacetterad stadsmiljö som speglar dess komplicerade kulturella arv.
Aptiten har precis återkommit när det är dags att sätta sig till bords på stjärnkocken Luca Morgans välrenommerade restaurang Chimera di Bacco. Nu blir det dock ingen mondän trerätters utan en full avsmakningsmeny med rätt efter rätt som ger smakexplosioner i gommen, ackompanjerat av en serie viner som gör att man knappt orkar stappla i säng när vi väl är tillbaka på hotellet.
Arca gör det igen
När det börjar dra ihop sig för Barcolanas startskott sätter vi oss till rätta på det som egentligen är en passagerarbåt som normalt trafikerar sträckan mellan Trieste och Grado. De tusentals båtarna samlas ihop och föga överraskande är det de stora supersegelbåtarna som snabbast får upp farten och när hemmafavoriten Arca går i mål som etta smäller ett rejält fyrverkeri igång.
Det kommer att ta timmar innan de sista amatörerna korsar mållinjen, men jag har nu korsat min mållinje för det här italienska äventyret och bara hemfärden återstår. Ja, och så en överdådig middag i hotellets pizzarestaurang så klart. Trerätters, vad annars, avslutat med en utsökt dessert i form av citronsorbet spetsad med prosecco och vodka. Syrlig, söt och stark. En smakkombination som väl beskriver upplevelsen i Friuli Venezia Giulia.
Länkar
www.turismofvg.it
www.villaverderesort.com
www.golfclubtrieste.net
www.portopiccolosistiana.it
www.barcolana.it
