En orm i bagen

Text: Fredrik Sandberg

Äntligen! Äntligen dags för golf igen. Det var helt fantastiskt att få ställa sig på tee igen, efter en vinter som upplevts som extra lång och jävlig på grund av pandemin. Äntligen grönt gräs, äntligen cementhårda bunkrar och vattensjuka fairways. Äntligen golf. Första rundan gick förvånansvärt bra. 37 pinnar direkt från vinteridet var klart över förväntan. Jag hoppas bara att det inte förstör resten av säsongen, tänkte jag när jag klev av artonde.

Redaktören för detta blad, herr Richter, brukar ofta citera någon (jag har inte lyssnat tillräckligt noga för att minnas vem…) som sagt att göra en birdie på första hålet är som att få en orm i bagen. (Vilket då inte är bra för resten av rundan, om man inte är herpetolog.) Jag är rädd att den fina starten på säsongen ska ge mig en hel drös med ormar i bagen framöver.

Oron bekräftades delvis när den andra rundan för året gav 27 pinnar, vilket var väldigt bra utdelning för ett varv där jag inte upplevde att jag slog ett enda godkänt golfslag. Under den första rundan hade jag puttarna med mig och jag treputtade inte en enda gång på hela varvet. Andra rundan anträddes med ett nytt, mycket bra puttingsjälvförtroende. Ett väldigt omotiverat sådant visade det sig. Jag missade i både längd och sida hela tiden.

Jag tror på det hela taget att resultatet hade blivit ungefär det samma om jag puttat utan att veta var på green hålet låg, eller i komplett mörker. Eller utan boll. Arton hål kan kännas som väldigt mycket när man spelar som en person som aldrig prövat golf tidigare utan enbart har hört om spelet på radio.

Efter tolv hål sade jag till medspelarna att jag hade slutat spela golf, inte bara under det pågående partiet, utan för alltid. Jag kände att jag med säkerhet kan hitta billigare och mindre tidskrävande sätt att förödmjuka mig själv. Det är väl gratis att ställa upp i Idol?

Nåväl, sista hålet gick rätt bra och jag kom inte sist i vår tävling i bollen och behöver därmed inte bära det öknamn som han som de facto kom sist har att bära fram till nästa gång vi fyra kompisar spelar ihop igen. Min annons, som jag formulerade under rundan har inte publicerats på Blocket än. (Golfset skänkes. Defekt. Ospelbart. Skänkes på grund av obefintligt bollsinne.)

Den pyttelilla framgången i slutet på varvet ändrade ändå allt.

I stället för att köra klubborna på tippen har jag faktiskt varit en vända på rangen, chippat en hel del i trädgården och ska snart ut och spela igen. Min första text här i bladet för ett par år sedan hade rubriken: ”Golf, ett självskadebeteende.” Det känns fortfarande någorlunda välfunnet. Jag är inte så bra på golf. Jag blir arg på mig själv. Jag tänker mörka tankar. Jag återvänder ändå till banan, gång på gång.

Varför?

När jag rannsakar mig själv så är det några faktorer som gör att jag med en idiots envishet återvänder till den smaragdgröna självspäkelseplatsen. Låt mig räkna upp dem:

1: Kompisarna. Jag har turen att ofta få spela golf med några av mina bästa vänner. Vi har väldigt roligt när vi spelar. Oavsett om spelet går bra eller inte så är det ALLTID roligt att tillbringa fyra-fem timmar ute i det gröna med goda vänner. En av de bästa sakerna med att ha vänner man känner utan och innan är hur snabbt det går att regrediera till total pubertetsnivå i varandras sällskap. Jag får erkänna att jag ofta är pådrivande i detta intellektuella förfall.

2: Hur jäkla dåligt det än går, får man ändå till någon bra träff ibland. Då går det att avfärda de övriga 99 dåliga slagen som ”otur” och tro att det nästa gång kommer att gå kanonbra.

3: Kompisarna igen. Det är verkligen det sociala som är grejen.

4: Jag tror att mina föräldrar tappade mig på huvudet när jag var liten.

Men, visst är det en fantastisk hobby vi delar? En hobby som kan göra dig glad, arg, stolt och generad inom bara några minuter. En hobby som utövas på platser som ofta är hänförande vackra och som ofta genomförs i goda vänners sällskap. Jag önskar bara att jag kunde förlikas lite mer med den golfare jag faktiskt är. Jag är en bogeyspelare. Jag ska vara glad och tacksam och kanske lite förvånad när bollen hamnar där jag avser. Jag ska inte sucka djupt och känna mig förorättad när jag inte gör par på varje hål.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden, som det står i sinnesrobönen. Kanske något att brodera på bagen?