Spain’s Finest Courses – Giganternas kamp
Den ultimata golfresan är helt plötsligt ett faktum. Jag har, precis som många andra, ett uppdämt resebehov i och med coronapandemin. Det har också skapat ett ekonomiskt utrymme att åka på något utöver det vanliga. Efter att vi alla länge levt i en socialt hämmande coronabubbla så får jag en efterlängtad inbjudan till pizza och vin för att planera vårens golfresa. Det blir startskottet till årets lyxresa.
Vi är ett löst sammansatt gäng grabbar eller nu snarare gubbar, som egentligen har golfen som den största gemensamma nämnaren. Vi har under närmare 15 års tid åkt på en weekendresa varje år med fokus på att spela golf. I takt med att barnen blivit större och ekonomin bättre så har vi gått från att åka på en kort weekendresa till att resa upp till en vecka och ibland både en vår- och en höstresa. Kombinationen pizza, vin och längtan att få resa igen gör att förslagen på golfbanor att spela fullkomligen sprutar fram. I och med osäkerheten rörande den rådande pandemin, är det många fantastiska golfbanor som blir uteslutna. Men när Valderrama kommer upp som ett alternativ så blir alla eld och lågor.
Valderrama är inte som många andra mytomspunna privata klubbar. Här är man välkommen som greenfeegäst men det är klart begränsat hur många som får spela varje dag. Vi hittar ett paketerbjudande hos en av Sveriges största arrangörer av golfresor och slår till. Det är inte helt gratis, men vi kommer att få spela något av det bästa som Spanien kan erbjuda. Vårt greenfeepaket går under det minst sagt prestigefyllda namnet ”Spain’s Finest Courses”. Det är också lite av en giganternas kamp mellan två amerikanska golfarkitekter och även gammalt och nytt. Cabell B. Robinson har designat La Reserva och Finca Cortesin. Båda är byggda på 2000-talet och får betraktas som relativt nya. Legenden Robert Trent Jones Sr är hjärnan bakom både Sotogrande och Valderrama, som har sitt ursprung på 60- och 70-talen.
Dag 1 – Alcaidesa Links Golf Resort. Uppvärmningen.
På avresedagen ringer väckarklockan okristligt tidigt då vårt flyg till Malaga avgår redan 06:00. När vi planerade vår resa så ansågs detta vara en klar fördel. Tanken var att vi skulle hinna värma upp med en träningsrunda innan vi tog oss an de mer namnkunniga golfbanorna. Det som var en bra idé i teorin känns nu som en helt vansinnig tanke när alla står sömndruckna i incheckningskön på Arlanda.
Väl framme i Malaga verkar alla fått några extra timmars sömn på flyget och stämningen är helt plötsligt på topp. Vi gör ett snabbt stopp på hotellet för att byta om till golfkläder för att sedan åka direkt till Alcaidesa Golf. Vi har till och med hunnit nöta lite på rangen och ätit lunch innan vi peggar upp på första tee. Det känns nästa surrealistiskt att vi för bara några timmar sedan var i Sverige.
Alcaidesa är en 36-hålsanläggning, där den slingan som heter Links är den mest spektakulära och går ner mot havet med en fantastisk utsikt över Gibraltarklippan. När vi är på besök är Links stängd för en helrenovering och enligt Ana Berbel Rendon från klubben kommer Alcaidesa kunna konkurrera med andra storheter i närheten när Links öppnar igen. Förutsättningarna finns verkligen att göra något alldeles extra då de har en fantastisk sträcka längs havet att jobba med.
Vi spelar istället den andra golfbanan Heathland som också kommer att få en mindre uppdatering när renoveringen av Links är färdig. Heathland är riktigt trevlig och har ett antal fina hål även om vi alla kanske underpresterar lite. Tankarna är redan nu mer inriktade på morgondagens spel än dagens, vilket aldrig är riktigt lyckat.
Dag 2 – La Reserva Club Sotogrande. Uppstickaren.
Redan innan vi haft en chans att öppna bagageutrymmet och packa ur golfklubborna ur hyrbilen är två flinka killar på plats som tar hand om detta och guidar oss till receptionen. Guidningen kanske inte var helt nödvändig, även om klubbhuset är både pampigt och enormt stort. Det är byggt i typiskt spansk arkitektur med flera olika innergårdar, som en riktigt stor spansk hacienda.
Vi känner oss verkligen prioriterade då vi även efter incheckningen blir guidade till våra golfbilar och rangen. Allt känns storslaget men ändå kompakt, rangen ligger bara ett stenkast från uteserveringen och samma sak gäller första tee. La Reserva startar med en dogleg till vänster och den trevlige startens tips spelar en viktig roll. Det går att kapa ganska många meter om man får den perfekta linjen och vågar snedda över träden. Banan är i perfekt skick och greenerna helt klanderfria. La Reserva är en relativt ny golfbana designad av Cabell B. Robinson och öppnade för spel 2003.
Den är vackert utlagd i en förhållandevis kuperad terräng, så det är inte helt fel att ha golfbil. Det finns få svagheter på banan och egentligen inga dåliga hål alls, men däremot flera som är riktigt bra. Vattenhindret på hål 6 gör att man verkligen måste hålla tungan rätt i mun om man försöker nå in på två slag. Hål 14 är ett klassiskt fint par 3-hål med en green som till stora delar omges av vatten. Det 18:e hålet sluttar svagt uppför och är ett tufft och bra avslutningshål med det enorma klubbhuset i bakgrunden. Det är inte så konstigt att La Reserva på tämligen kort tid etablerat sig som en av Spaniens bästa golfbanor.
Dag 3 – Real Club Sotogrande. Gamlingen.
I shopen är det utförsäljning på en ganska stor del av sortimentet så vi går därifrån som reklampelare för Sotogrande Golf. Det är en skön stämning på klubben och även om det är en hel del greenfeegäster finns det en genuin klubbkänsla. Banan öppnade redan 1964 och klubbhuset är en långsmal vit tvåvåningskonstruktion från 60-talet som med stor sannolikhet skulle kunna bli K-märkt.
Sotogrande är den kände amerikanska golfdesignern Robert Trent Jones Srs första skapelse i Europa. Golfbanan har genom åren löpande blivit lite uppdaterad men 2015 genomfördes en mer omfattande renovering. Dagens Sotogrande håller verkligen fortfarande och är en utmaning oberoende av handicapnivå. Flera hål ger spelaren, som så ofta på Trent Jones-banor, valmöjligheten att ta en lätt bogey eller satsa på ett svårt par och riskera att gå därifrån med en förarglig dubbel. Fairways är förhållandevis breda och kantas oftast av knotiga korkekar eller ståtliga pinjeträd som förvånansvärt ofta kommer i spel. Greenerna är ondulerade och snabba så det är sällan man har en garanterad tvåputt.
Som många andra riktigt bra golfbanor så växer den sakta och blir tuffare och tuffare och hålen 12-18 är en riktigt utmanade avslutning. Vi äter en magnifik och lång lunch på klubben och stannar sedan kvar några timmar och lattjar på närspelsområdet.
Dag 4 – Real Club Valderrama. Den mytomspunna.
Egentligen ville vi spela Valderrama sist av alla banorna då den får anses vara höjdpunkten på resan. För de flesta golfare klingar Valderrama bekant och det kanske inte är så konstigt då den ofta är med på listor över världens bästa golfbanor. Den har också stått värd till otaliga Europatourtävlingar och arrangerat Ryder Cup som kanske är golfvärldens största evenemang. På våra resor så håller vi inte på och ”bettar” hårt utan den som vinner får sin lunch eller middag betald av de andra. När vi sitter kvällen innan på en av de många mysiga uteserveringarna i Sotograndes hamn beställer samtliga in alkoholfritt eller vatten till maten. Inte ens gårdagens segrare, som äter och dricker gratis, vill riskera att komma till Valderrama i något annat än bästa möjliga form. Vi kommer i extremt god tid och hinner slå med varje klubba i bagen på rangen och äta en klassisk burgare innan det är dags för att dra sig till första tee. Vår forecaddie är en ung tjej som hoppas kunna kvalificera sig till Ladies European Tour och känner till varje tuva eller liten sänka på banan.
Det är obligatoriskt med forecaddie för alla greenfeespelare och det visar sig att det är något som behövs. Valderrama är förhållandevis trixig och fairways kantas av rader med korkekar vars grenar har en tendens att alltid vara i vägen. Redan på första hålet så kan det vara en fördel att slå en hybrid eller långt järn istället för driver. Det är ett klart plus att ligga lite kort till vänster för att undvika att hamna mask bakom träden till höger. Vädret är underbart, banans kondition är oklanderlig, vi går banan istället för att åka golfbil, vi spelar alla bra golf och det är en underbar känsla. Det är i det närmaste helt jämnt i vår match när vi kommer till omtalade hål 17, ett par 5-hål med en strategisk damm framför och två bunkrar bakom greenen. Det som gör hålet så dramatiskt och svårt är att greenen lutar tillbaka mot den smaragdfärjade dammen. Lite kort så rinner man ner i vattnet och lite för långt har man ett nära på omöjligt bunkerslag tillbaka mot flaggan med dammen i bakgrunden.
Vi går alla därifrån med par men avgörandet kommer istället på det svåra hål 18. Hålet är ett dogleg vänster och utslaget är helt avgörande för om man ska lyckas eller inte. Jag skulle inte säga att någon av oss direkt lyckades men när vi summerar så blir det ganska ointressant vem som vann och vi konstaterar istället att vi alla klarat oss ganska bra på Valderrama.
Robert Trent Jones Sr designade ursprungbanan Las Aves 1975 och redan 10 år senare ville man skapa något utöver det vanliga på denna plats. Även då fick Robert Trent Jones Sr uppdraget och förtroendet att skapa Valderrama med den uttalade ambitionen att bli Spaniens bästa golfbana och frågan är om han inte lyckats?
Dag 5 – Finca Cortestin och hemresa
Vi spelar Finca Cortesin sist på vår resa då den ligger lite närmare flygplatsen än de andra tre som i det närmaste ligger vägg i vägg med varandra i Sotograndeområdet. När vi åker genom entrén till denna kommande Solheim Cup-bana, är gårdagens fina väder som bortblåst och det regnar lite mer än vad som är behagligt.
Regnkläder från topp till tå
Hade vi inte betalt en skyhög greenfee och inte besökt golfbanan tidigare så kanske det är tveksamt om vi ens skulle spelat. Iförda regnkläder från topp till tå i värmen bidrar oftast inte till något lysande spel. Redan efter tre hål lättar det något även om molnen är oroväckande mörka och mycket riktigt kommer det några korta skyfall senare under rundan.
Precis som på La Reserva är det Cabell B. Robinson som ligger bakom detta mästerverk. Banan öppnade 2007 men det känns som att den har varit här sedan urminnes tider. Det är så många bra golfhål att det är svårt att plocka ut något som sticker ut mer än något annat. Det blir därför lite godtyckligt och personligen gillar jag hål 13 och det inte bara för att jag lyckades göra en birdie. Genom hålet slingrar sig en större bäck som ska korsas från utslaget och sedan även vid inspelet till den väl inbunkrade greenen. Vi får spela de avslutande hålen i strålande solsken och Finca Cortesin blir verkligen en fin avslutning på vår superweekend på Costa del Sol.
Vem vann då giganternas kamp mellan golfarkitekterna Robert Trent Jones Sr och Cabell B Robinson? Även om Robinsons La Reserva och Finca Cortesin är fantastiska golfbanor med en modern design så står de sig slätt mot Robert Trent Jones Srs arkitektur som än idag håller allra högsta klass. Kombinationen av de båda är däremot helt oslagbar och blir ett minne för livet.
Länkar:
