Krydda golfen i mystikens Marrakech
Välkommen till Guds land. Ja, det är precis det Marrakech betyder på berbiska.
Under denna exotiska resa översköljs vi inte bara av sol och bra golf, utan också kontraster vi bara trodde fanns i drömmarna.
Hittat till Medinan
Koutoubia-moskén byggdes mellan 1184-1198. Här hittar vi också sultanpalatset som byggdes mellan 1200 och 1800. Runtom löper en hög röd mur med ett 68 meter högt torn. Vi har hittat till Medinan, gamla stan, i Marrakech.
Myllrande folkliv
Vad som försiggår här är inte ens jämförbart med vårt västvärldsliv. På Djema el-Fna-torget transporteras gods med häst och vagn. Ormtjusarna spelar på sina flöjter. Sagoberättarna drar sina vitsar. Killarna i matstånden vill locka oss med sina menyer och hennatatuerarna rycker i våra händer.
Allt går snabbt. Allt är intensivt. Jag tänker på den gamla Disney-klassikern Aladin. Intrycken är många, men vi är bara drygt 50 mil från Europa. Vi kommer djupare in på de smala gatorna och rätt vad det är blir jag på nästan överkörd av en av många mopedister. Inga trafikregler gäller här. Plötsligt har jag en apa mindre än en meter från ansiktet. ”Fota inte, då kommer de att kräva dig på pengar”, ropar min guide.
I samma ögonblick som jag tar nästa steg ångrar jag mig över att jag inte fotade i alla fall. Det hade ju varit ett minne klart värt några slantar …
Kontrasternas land
Det har gått mindre än 30 minuter sedan sista putten sänktes på golfbanan Assoufid.
Där var helt stilla. Jag känner mig sällan lost på en golfbana, det gjorde jag inte heller på Assoufid.
Men det gör jag nu.
På Djema el-Fna erbjuds något jag aldrig sett eller upplevt förut, något så långt från vår västerländska vardag du bara kan komma. Men för invånarna i Medina är det en tisdag som alla andra.
Det är coolt.
Jag är ganska säker på att väldigt få av bland Medinans befolkning vet hur man svingar en golfklubba, förmodligen har få av dem ens tänkt en tanke om golf. Det är kontrasterna som gör Marrakech till en häftig golfdestination. Dessa kontraster gör sig också påminda på golfbanan. Värmen på banorna kombineras med magnifika vyer över Atlasbergens snötäckta toppar. Det här är en upplevelse utöver det vanliga.
”Missa inte vänster!”
Caddiemasterns tips är glasklart. När dagens första utslag sakta segla vänster får jag hjärtat i halsgropen. Jag – precis som de flesta andra golfare – HATAR dåliga starter.
Bollen som studsade två gånger innan den försvann utom synhåll har stannat i nedförsbacken bara centimetrar från out of bounds-gränsen.
När den före detta Europatourspelaren Niall Cameron designade banan var hans intention att bygga en bana i ökenstil och samtidigt utnyttja den magnifika utsikten till max. Även om det rent layout-mässigt så klart finns bättre banor kan man inte säga annat än att han har lyckats.
Från vit tee är Assoufid en riktig tuffing. Flera utslag är ganska smala och många av hålen är ganska långa. Men det är inte bara längd som premieras. Det är en bana där du måste spela med hjärnan och ha bra koll på banguiden. Här finns en del dolda hinder. Det får jag erfara på tian när jag tror mig slå en bra drive bara för att se bollen studsa igenom fairway – först när jag kommer fram till där jag tror min boll ska ligga i ett bra läge ser jag att den studsat ned i ett vattenhinder.
Dessutom finns ingen ruff. Missar du fairway är det öken som väntar.
Omväxlande upplevelse
Det råder ingen tvekan om att Assoufid erbjuder en extremt omväxlande och utmanande upplevelse, att banan dessutom ligger så nära Marrakechs häftiga stadspuls gör bara saken bättre. De snötäckta Atlasbergen i bakgrunden tillsammans palmer, kaktusar och olivträd gör det hela till en unik upplevelse.
Det här är en bana som utsetts till Afrikas bästa, och det är inte för inte.
”Gift dig med min son för tre kameler”
Marocko är egentligen inget golfland. Det finns bara 10 000 registrerade golfare i landet som har drygt 35 miljoner invånare, och visst är det så att det märks att golfen här är främst för turister.
Efter en god lunch tar vi bilen ungefär 20 minuter och återvänder till Medinan.
Makalösa bakverk
På Djema el-Fna, råder totalt kaos och gatuförsäljare försöker både lägga ormar runt halsen på dig och sälja makalösa bakverk. Min blonda guide blir erbjuden att gifta sig med en generös invånares son för det fina priset av tre kameler. Marocko blir för mig ett kontrasternas land.
Marrakech – en kompakt stad
Drygt en miljon människor trängs på en ganska liten yta. Från mitt boende på lyxiga Four Seasons Resort – inte långt från flygplatsen – kan jag nå stadens samtliga 13 golfbanor och de andra attraktionerna på under en halvtimme.
Hotellet erbjuder dessutom transport till golfen samt speciell golfmassage och hamam på sitt spa – dessutom har man en svårslagen frukost fullproppad med lokala (både nyttiga och onyttiga) godsaker.
Servicen är svårslagen här, efter tre nätter på hotellet mår jag som en prins.
Egentligen behöver det väl inte sägas att jag förberedelserna inför min runda på Pam Golf Ourika därmed varit perfekta. Solen står högt redan när vi beger oss ut från Four Seasons pompösa entré, Atlasbergen reser sig magnifikt i horisonten och golfsuget är på topp!
Till Palm Golf Ourika tar det knappt 25 minuter att köra – men det är en rolig bilfärd genom marockansk vardag. Ganska så direkt efter att vi svängt ut genom Four Seasons portar ser jag ett gäng kameler som står och betar.
Kan tänka mig att bo här
Väl framme vid Palm Golf Ourika är området inhägnat och banan omges inledningsvis av ganska stora och lyxiga bostäder.
Precis som när du spelar golf i någon av de mer solsäkra delstaterna i USA är villorna runt banan i stort sett exakt likadana.
De billigaste kostar i runda slängar två miljoner, de dyraste ligger på tvåsiffriga belopp.
I stort sett alla har egen pool och bara den lilla vägen golfbilar och banarbetare kör på separerar dem från golfbanan. Jag säger till min spelpartner att ”här hade jag kunnat tänka mig att bo när jag blir pensionär”.
När Palm Golf Ourika byggdes så hade man stora ambitioner. Marrakech hade just upptäckt de facto att golfturism är något man kan tjäna stora pengar på. Här skulle det satsas. Hus byggdes runt hela banan. Det skulle så småningom visa sig att ambitionerna och viljan översteg efterfrågan. Det får vi erfara när vi kommer till banans sydligaste hörn. Husen som skulle bli de största och mest pompösa, de som också ligger närmst de magnifika bergen står tomma. Man slutade bygga när man kommit ungefär halvvägs. Det ser aningen kusligt ut.
Riad vs. Lyx
Håller man hårt i sina pengar, eller rentutav vill ha en än mer exotisk upplevelse så går det att bo inne i stadens medina. Varför inte testa på en riad?
En riad är ett litet hus mitt inne i gamla staden med en öppen trädgård mitt i byggnaden. De har oftast runt 10 enklare rum. Det här är väldigt långt ifrån lyxen på Four Seasons men också en väldigt exotisk upplevelse som bör testas om du har möjlighet.
Det i min mening kanske coolaste med riaderna är att de ger ett extremt lugn och en tystnad du knappt kan föreställa dig existerar bara sekunder efter att ha lämnat kalabaliken på Djema el-Fna-torget. Återigen en bekräftelse på Marrakech som en kontrasternas stad.
Det är lustigt hur man kan vänja sig vid saker och ting. Jag har vant mig vid lyxen när jag för sista gången den här resan hoppar in i den svarta Mercedes som ska föra mig till Al Maaden Golf.
Ingen höjer på ögonbrynen – och med svenska mått mätt är det inte dyrt heller, att ha en privat förare kostar för mina fyra dagar och åtskilliga timmar i bilen totalt 600 kronor – och samtidigt känner jag mig som Tom Cruise.
Jag tittar ut genom mina solbrillor och vidare ut genom den mörkt tonade rutan.
Utanför pågår det marockanska livet som vanligt.
På Djema el-Fna-torget skriker hennatatuerarna och ormtjusarna fortsatt på möjliga kunder. En kamel swishar även denna dag förbi. Vad som känns som tusentals mopeder likaså. När vi glider in på Al Maadens resortområde kan jag inte låta bli att fundera över vilken märklig värld vi lever i.
Säkerheten är hög. Innanför portarna är lyxen åter påtaglig. Här ligger ett gäng stora hotell, men också några i raid-stil. För första gången den här resan tar jag en caddie.
Till min förtjusning är det en lokal herre. Han berättar för mig om stadens utveckling och golfen i Marrakech. Fram till tidigt 90-tal fanns bara en golfbana i staden. Det är grannbanan Royal Marrakech. Banan vi spelar denna dag kom till först 2010.
Men det är en trevlig upplevelse.
Kyle Phillips trädgård
Precis som vid de flesta andra banor i regionen är det kring golfbanan saker och ting kretsar. Runtomkring har man sedan byggt mängder av hus. Runt just Al Maaden snackar vi om hus av det lyxigare slaget – storslagna villor för mångmiljonbelopp.
Kyle Phillips fick uppdraget att designa banan och han har haft en tydlig idé med sitt projekt. Det ska kännas som att man promenerar runt i en marockansk trädgård – och jag tycker att han har lyckats.
När man kommer bort vid hål fem ser man för första gången de kvadratiska vattenhinderna med sina skarpa kanter. De är typiska för den här banan.
Väldigt coolt
Trots att jag spelat golf i många av världens hörn har jag aldrig sett något liknande, och jag måste säga att jag tycker det är coolt. På par trean hål nummer sex ska vi från backtee dessutom skicka bollen 175 meter över vatten, vilket är en kul utmaning.
Filmen får likes
Jag skäms lite när jag ber min caddie att filma mig. Men jag kan inte låta bli.
Slaget träffar green. Plötsligt blir det värt det. Filmen får likes på sociala medier. Liknande vattenhinder hittar vi på hål nummer 18 och runt klubbhuset.
Det ger en läcker inramning. Så småningom berättar klubbchefen att det rått oenighet kring om man skulle bygga vattenhinderna på det här sättet.
Kyle Phillips ville göra det som en hyllning till de historiska lokala vattendragen, men fick mothugg av finansiärerna. Phillips stod dock på sig.
Och kanske ska man vara glada för detta. I dag skulle jag nog säga att det är dessa vattenhinder som tillsammans med bergen i bakgrunden är Al Maadens och kanske hela Marrakechs signum.
Av Martin Hardenberger
Foto Pressbilder
