Ge aldrig upp!
Många av er följde säkert Masters på TV. Visst är det lätt att drömma sig bort till gröna fina magnoliadoftande golfbanor nu när vi faktiskt har vår egen golfsäsong inom räckhåll? Lätt att börja längta till dagen då sommargreenerna öppnar.
I Stockholmstrakten är vi inte riktigt där än, men igår försvann i alla fall den sista snödrivan från tomten och om några dagar ska det bli varmt. Äntligen.
Visst blir man sugen på att komma ut på banan av att se proffsen spela?
Jag har nu dessutom förstått att det finns folk som faktiskt kan leva på att spela golf. Visste du det? Lite som ett jobb, fast utan Teams-möten och mellanchefer.
För mig är golfen än så länge bara en kostnadspost. Tänk om jag fattat tidigare att man kan få BETALT för att spela! Tydligen rätt bra betalt också.
Jon Rahm, som vann årets Masters, har hittills i år spelat in drygt tretton miljoner dollar. Med rådande växelkurs mellan dollar och krona är det ungefär en miljard svenska kronor. Nja, kanske inte riktigt, men det är nästan 140 miljoner svenska kronor, vilket ju är helt ok att dra in på tre månader.
Jag tror livet som golfproffs och Mastersvinnare skulle passa mig bra, ju mer jag tänker på det. Sol, uppmärksamhet, pengar och publik att studsa snedslagna bollar mot. Känns klart lockande.
När kan jag rimligen vara där? Jag har räknat och funderat:
Den golf jag spelat från och till under drygt 25 år är nog i bästa fall att betrakta som uppvärmning, i sämsta fall som rent destruktiv då jag under åren gnuggat in såväl ett felaktigt rörelsemönster som en allmänt slö inställning till både golfträning och boll-letande.
Så låt oss för enkelhetens skull i kommande resonemang betrakta mig som ett oskrivet kort, en nyfödd golfare.
Tiger Woods, som jag numera har mer gemensamt med fysiskt än tidigare, började spela golf som tvååring. Lite tidigare än dom flesta kanske, men det funkade ju. Han var tjugoett år när han vann sin första Masters-titel. Det tog alltså bara nitton år att gå från så ny man kan bli som nybörjare till att bli bäst.
Jag är femtiotvå. (För övrigt lika gammal som Phil Mickelson som just blev den äldste spelaren som placerat sig topp 5 i Masters). Lägg på nitton år på det.
Med lite fokuserat arbete borde jag alltså kunna räkna med att vinna Masters år 2041, vid sjuttioett års ålder.
Det ska bli kul.
Pengarna kommer ju att vara ett trevligt tillskott eftersom jag då sannolikt fortfarande har en tre- fyra år kvar till att bli folkpensionär, men det är inte bara det som lockar. Tänk bara att spela på bollar som aldrig har legat i vattnet, med utrustning ingen annan ägt tidigare. Bara det kommer att vara nytt.
Skall det bli verklighet måste jag skruva upp träningsdosen och motivationen rejält. Det förstår jag.
Det borde ju gå nu, nu när jag har ett tydligt mål. Om du någonsin har läst en självhjälpsbok eller pratat med någon form av coach så är en av de första sakerna du lär dig att man måste ha ett mål. Ett mål som är svårt, men inte omöjligt, att uppnå. Ett mål som går att bryta ned i mindre, mer hanterbara delmål.
Jag har redan börjat med det arbetet. Än så länge ser det ut så här: Huvudmål: Vinna Masters 2041. Delmål: Bli skitbra på golf. Känns inte som man behöver krångla till det så mycket mer.
Keep your eyes on the prize som amerikanerna säger.
Åren fram till målet kommer att vara fullproppade med saker att göra. Två golfpass per dag. Sju styrkepass i veckan. Mental coaching. Köpa premiumbollar. Pröva vilka brallor som passar till den gröna kavajen. Skaffa agent. Men mest av allt träning.
Med den stålhårda motivation jag nu skaffat mig blir det lätt att genomföra även tuffa och tråkiga pass. Speciellt de passen. Det är ju som ni vet träningspassen man helst vill hoppa över men ändå genomför som ger störst mental effekt, en inre tillfredsställelse, en känsla av att inte vika ned sig. Det omtalade pannbenet som nu snart sagt varenda idrottare, dokusåpadeltagare eller kommunrevisor påstår sig ha. Borra ned huvudet, bit ihop och kör.
Ge aldrig upp. Det är A och O. Från och med nu är detta mitt mantra.
Ge aldrig upp.
Jag hade faktiskt tänkt börja träna redan idag, men det regnar så det får bli i morgon i stället.
Text: Fredrik Sandberg
