Tunisien – En golfdestination med ljus framtid

När vi stiger av planet på Tunis-Carthage International Airport visar termometern på behagliga 26 grader.  Resan sker i slutet av mars och där hemma är det snöslask och våren har tagit ett rejält kliv bakåt. Vi ska besöka tre golfklubbar på fyra dagar så det är ett hektiskt program som ligger framför oss. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska förvänta mig när det gäller golfen i Tunisien. Från flygplatsen passerar vi resterna av handelsstaden Kartago som jämnades med marken av Romarna och frågan är nu vad jasminrevolutionen och sedan pandemi har gjort med golfen i Tunisien. Tunisien är fortfarande väldigt prisvärt och vädret är sig likt så det är i alla fall en bra start.

Golf på gränsen till ett naturreservat

Vår första anhalt The Residence Golf ligger bara en halvtimma från Tunis flygplats. Det är en golfbana som jag länge velat spela och jag har även hört mycket gott om hotellet. Jag har personligen en förkärlek till golfbanor som är designade av den välrenommerade amerikanska golfarkitekten Robert Trent Jones Jr. Det spelar egentligen ingen roll om det är junior eller pappa senior som är hjärnan bakom, resultatet är alltid något riktigt bra. Banorna håller allt som oftast världsklass och man får ofta uppleva väldigt fina och genomtänkta greenområden.

Golfbanan ligger på gränsen mot ett stort naturreservat med ett rikt fågelliv. Naturreservatet består av en enorm saltsjö vars dammar delvis går in även på golfbanan. Det är sällan som man beskriver en golfbana som flack, då det ofta har en negativ klang. I detta fall så har man svagt ondulerade fairways och en del upphöjda greenområden men annars är det just flackt. Robert Trent Jones har på ett skickligt sätt försökt skapa en helhet och nästan integrera golfbanan med naturreservatet. De första öppningshålen kantas av exklusiva villor och det är först på hål 5 som man kommer ut mot den stora saltsjön. Banan ändrar karaktär och hålen blir både tuffare och mer intressanta. Det här är en golfbana som också ändrar skepnad beroende på hur hög vattennivån är i saltsjön. När det är högvatten fylls dammarna och när det är lågvatten så blir det som en sandöken.

Flera hål på golfbanan ligger väldigt vackert på kanten mot naturreservatet. Designmässigt så gillade jag bland andra hål 14 som är ett tufft par 3-hål där man ska både slå över vatten och en bunker innan man landar säkert på den ondulerade greenen. En snygg detalj är att man har en liten fairway till höger om greenen som blir lite av en räddningsplanka för den som inte vågar eller inte har längden att ta vägen direkt mot greenen. Avslutningen är tuff där hål 17 är ett utmanande par 3-hål, där det är lätt att hamna i vattnet. Även hål 18 har en stor damm som sträcker sig längs hela vänstersidan och brer ut sig även framför det pampiga klubbhuset. Mycket kan avgöras på de sista hålen på Residence Golf.

Grönskande landskap från Tunis till Tabarka

Vi lämnar Tunis för att åka till Tabarka på den så kallade Korallkusten. Det är normalt 2,5 timmars bilresa men det är ingen trafik och vår chaufför har plattan i mattan hela vägen så vi är där på två timmar. Det som förvånar mig är hur grönt och vackert det böljande landskapet är, speciellt när många talar om torkan som varit de senaste åren. När vi har svängt av från motorvägen och börjar närma oss Tabarka så är känslan snarare att man är i Provence eller på den Italienska Rivieran än i Tunisien, på gränsen till Sahara.

Vi möts av en skog med ståtliga pinjeträd och det är så där kargt och frodigt på samma gång som det ofta är längs Medelhavets kuster. När vi svänger in på det nyligen renoverade La Cigale Tabarka Hotel så kan jag se fyra välskötta tees och en bred fairway precis vid entrén och det känns minst sagt lovande inför morgondagens golfspel.

En riktig golfpärla längs Korallkusten

Tabarka är designad av Ronald Fream eller kort och gott: Ron. Han är amerikanen som är Mr Golf i Tunisien och är arkitekten bakom inte mindre än fem av Tunisiens tio golfbanor. Han startade faktiskt sin karriär som gräsexpert hos Robert Trent Jones men är sedan länge en väl ansedd golfarkitekt. Jag kan redan nu avslöja att Tabarka Golf är något utöver det vanliga och här har vi några fantastiska hål längs den vackra Korallkusten. Det visade sig att det hål som låg vid hotellentrén inte var hål 1 utan man får promenera 10 minuter eller, som vi gjorde, bli skjutsad upp till klubbhuset med hotellets shuttle.

Vi peggar upp på hål 1 som är ett utmärkt öppningshål. Det är först vid hål 3 som man verkligen börjar ta in golfbanan och de två fina öppningshålen har tyvärr blivit en transportsträcka till havet. Hål 3 rundar hotellet och är en kort dogleg vänster. När du ska slå in mot greenen så ligger den verkligen på kanten mot Medelhavet. Det är inget långt slag men ett precisionslag, det är två bunkrar kort om green och är du för lång riskerar du att ligga åtskilliga meter nere på stranden. Det följande par 3-hålet är dramatiskt och även om det inte är långt så måste du verkligen hålla tungan rätt i mun och landa bollen på green. Vill man fega ur lite kan man slå bollen lite till höger och lita på en bra chip och en-putt. Hål 6 konkurrerar definitivt också om att vara Tabarkas signaturhål och är ett tufft par 4-hål som har havet på hela vänstersidan. Det är både vacker och bra golf vilket inte är en dålig kombination. Efter hål 7 får banan en helt annan karaktär och går från att vara seaside till att bli en skogsbana, för att sedan åter ha två hål som går ut mot havet. Jag gillar avslutningen och den liknar Residence Golf ganska mycket med ett par 3-hål med en stor damm framför greenen och sedan hål 18 som också spelas över ett vattenhinder. Skillnaden är att här är det en snygg stenmur längs vattenhindret som ger den där extra lyxkänslan.

Klubbhuset är modernt och byggdes när man renoverade golfbanan mellan 2014 och 2017. Det är stramt men även mysigt och från uteserveringen kan man se inspelen på hål 18 och även utslagen på hål 10.

Det är skillnad på harissa och harissa

Jag reser med två tunisier, Imed från Tunisiska turistbyrån och Mona. De är båda mycket stolta över sitt land och goda ambassadörer. Vi svenskar har en tendens att ofta dra fram negativa saker om Sverige som att det är kallt, höga skatter, systembolag och allmänt dyrt, i stället för att berätta om allt positivt. Imed och Mona har en helt annan approach. När jag säger att dadlarna i Egypten är goda så får jag genast höra att de är goda men de tunisiska är mycket godare. Marockanska rostade mandlar är delikata men ganska snart förstår jag att de tunisiska är mycket oljigare och har en smak som inget annat land kan erbjuda. Olivolja blir en utläggning som jag inte orkar återberätta men självklart är den tunisiska olivoljan snäppet vassare än någon annan olivolja i världen. Jag använder själv ofta harissa i matlagning. Harissa är en tunisisk chiliblandning som man alltid får i en liten skål när man går på vilken restaurang som helst i Tunisien. När de får höra att jag köper harissa på tub så får jag veta att det inte finns någon tunisier med självaktning som ens skulle röra tub-harissa med tång. Här gör man sitt eget harissa utifrån ett familjerecept eller köper den i speciella affärer som gör hemgjord harissa.

Hotellet håller lika höga standard som golfbanan

Hotellet håller samma höga standard som golfen och är i det närmast helt nyrenoverat sedan pandemin. Det har gått från 4-stjärnigt till 5-stjärnigt, till och med i det övre segmentet av 5-stjärniga hotell. Efter en utmärkt middag så tar vi en sväng ner till hamnen i Tabarka, som inte är en marina utan snarare en fiskehamn. Även om det är rätt mörkt så besöker vi det stora fortet Genois och även några vackra klippformationer men ska jag vara helt ärlig så fick jag kanske inte någon riktig koll på hur Tabarka är som stad. För mig räcker det dock med att golfbanan och hotellet är världsklass.

Tunisiens svar på Saint Tropez

Vi åker vidare söderut mot Hammamet. Vi har samma chaufför som tidigare, så det går snabbt, det är nästan gasen i botten hela vägen. Hammamet är en av de mer exklusiva badorterna i Tunisien och har även två golfklubbar, Citrus och Yasmine, som båda av en händelse är designade av Ronald Fream. Vi ska spela Citrus Golf som har 45 hål totalt och är en enorm golfanläggning.

Slingrar sig fram bland olivlundarna

Jag har spelat båda golfbanorna på Citrus Golf tidigare. Det som är lite tråkigt med en golfklubb som har två 18-hålsbanor är att en alltid ska vara Championshipbana och den andra blir då med automatik klassad som den lite sämre golfbanan. Les Oliviers är den där lite sämre golfbanan och La Forêt mästerskapsbanan och det stämmer delvis. Nu är visserligen Les Oliviers faktiskt 19 meter längre från herrtee och 31 meter längre från damtee än La Forêt. De första 9 hålen går längs olivlundar och man förstår varför den heter Les Oliviers. Banan har ganska generösa fairways och det är inte helt svårt att ha en bra score efter 9 hål. De sista nio hålen är lite tuffare och merparten av olivträden byts ut mot palmer och det blir lite mer ondulerat. Jag gillar avslutningen och hål 15 är ett fint par 5-hål där man kan nå på två slag om man har lite löd i bössan men för de flesta så gäller det att undvika vatten och bunkrar när man ska slå in mot greenen på tredje slaget.

Dagen efter är vi uppe i ottan för att spela La Forêt eller skogsbanan på Citrus Golf. Det är en slinga som jag tycker om, den har en bra mix av olika typer av hål och känns alltid intressant. Imed från turistbyrån är medlem på Citrus och har även sitt landställe och släkt i Hammamet. Även om Hammamet har upp emot 70 000 invånare så får man en lantlig badortskänsla. Imed stannar i varje gathörn och hälsar på var och varannan människa. Det är lätt att man får intrycket att alla känner alla eller så är det bara så att Imed känner alla.

Det böljande landskapet skapar en bra mix av olika golfhål

Jag tycker även att La Forêt är en golfbana som växer och blir tuffare och intressantare efter 9 hål. Det är däremot inte lika markant skillnad som på Les Oliviers. Imed är entusiastisk inför varje hål men när vi kommer till hål 12 så kommer det fram att det är hans favorithål och även ett hål där han lyckats göra en eagle. Det är en relativt kort par 5-hål eller det blir snarare kort om man lyckas med utslaget och landar i backen ner mot greenen. Går allt enligt plan så har man bara en järnklubba kvar men greenen vaktas av många bunkrar och det är inte alltid helt lätt att slå när man står i en nedförsbacke. Hålet är både vackert och roligt att spela men jag tycker nog att hål 6 är banans signaturhål.

Det är ett kort par 3-hål och mäter på sin höjd lite drygt 120 meter från gul tee. De flesta kan slå 120 meter med någorlunda precision men när det är en ravin framför och en stor bunker i vägen så blir det genast både svårare och mer intressant. Från röd tee är det kort och man har även flyttat utslagsplatsen i sidled så att man egentligen inte behöver slå över ravinen. Ett hål som är en utmaning för alla men inte på något sätt omöjligt. Avslutningshålet går in mot klubbhusområdet och har ett av golfbanans större vattenhinder längs hela vänstersidan fram till greenen och det är en tuff avslutning på en bra golfbana. Det är en ganska kuperad golfbana men det behövs ingen golfbil förutom när det blir riktigt varmt.

Golfen är åter på frammarsch i Tunisien

På uteserveringen i klubbhuset väntar Citrus klubbchef Omar Cherif. De senaste åren har varit tuffa ekonomiskt och de har även haft problem med tilldelningen av vatten. Det har varit hårda duster med myndigheterna men bara för ett par veckor sedan så var grävarbetet klart och de har nu obegränsat med återanvänt vatten.

Jag frågade hur golfen i Tunisien mår och svaret dröjer något. De flesta golfbanor i Tunisien byggdes under tidigt 1990-tal och när revolutionen kom var man på väg in i en andra våg av nya golfbanor. Yasmine Golf som ligger granne med Citrus hade byggt klart en ny Jack Nicklaus-bana och den skulle bara sås när det blev tvärstopp. Citrus Golf hade själva färdiga ritningar och mark avsatt för en Nick Faldo-bana och det var fler liknade projekt som inte kunnat genomföras på grund av jasminrevolutionen och pandemin. Tabarka är undantaget och har blivit renoverad under denna period och blev bättre än någonsin. Omar tycker att även Citrus klarat sig väldigt bra. Han avslutar med att nu hoppas vi att alla golfare ska hitta tillbaka till Tunisien.

Hotellen ligger som ett pärlband längs stranden

Klockan börjar närma sig 14:00 och vi får skynda oss till Hotel Sindbad där vi ska äta lunch. Hotel Sindbad är ett av flera utmärkta hotell som ligger som ett pärlband längs den långa sandstranden i Hammamet. Ägaren Philippe möter upp på uteserveringen vid hotellets strand. Philippe är halvt svensk och halvt tunisisk men har bott i Tunisien de senaste 30 åren. Hans svenska är fortfarande perfekt och det visar sig att vi nästan bor grannar när han besöker Stockholm. Det serveras en strid ström av diverse olika läckerheter från havet. Det är gott och vi är verkligen hungriga, när jag är i det närmaste proppmätt så dukas det av och vi ska bli serverade huvudrätten. Jag lyckas klämma i mig den grillade fisken och även en trojka av efterrätter enbart för att det är så vansinnigt gott. Vi blir sittande i flera timmar och när vi bryter upp så är det bara någon timme till middag. Vi skjuter fram middagen rejält för att få en chans att smälta maten innan vi ska äta igen.

Sindbad är mysigt och merparten av rummen ligger i trädgården mellan huvudbyggnaden och havet. Det är 5-stjärnigt men tillhör ingen hotellkedja och är lite småskaligt men väldigt charmigt. Jag tänker först att jag ska gå till loungen vid poolen men det slutar med att jag sätter mig på terrassen utanför mitt rum och lyssnar på fåglarna och havets vågor.

Det blir ingen trerätters middag utan vi tar alla var sin Brick. Brick är en typisk tunisisk rätt som består av ett fyllt knytte av filodeg som man sedan friterar. Det innehåller oftast tonfisk, potatis, rödlök, kapris, ägg och givetvis harissa. Ägget blir lite halvt löskokt och gulan blandar sig med de andra ingredienserna och det är enkelt men väldigt gott.

Jag tycker att vi ska ta en kvällspromenad till medinan i Hammamet efter middagen. Om man går längs stranden från hotellet så tar det max 20 minuter. Hammamets medina och gamla stadsdel är lite småskalig och väldigt trevlig men vi känner alla att vi är ganska trötta och sängen lockar mer än medinans trånga gränder och färgrika basarer.

När vi är på flygplatsen kan jag bara konstatera av golfen verkar ha överlevet både jasminrevolutionen och pandemin och inte blivit krossat som Kartago blev av Romarna. Jag brukar aldrig köpa något på taxfree men får syn på en vacker glasburk med harissa och hoppas att den ska få både Imeds och Monas godkännande.

Text: Johan Kullenberg

Foto: Peter Cordén och Tunisiska turistbyrån