De mest otursamma golfarna någonsin

Vi har alla tyckt att vi är de mest otursförföljda golfarna i världen många gånger. Det kan har varit rundor där allt gått fel, eller där perfekta slag hamnat i ett uselt läge eller där det helt enkelt känts som att golfgudarna gjort allt för att förstöra för oss.

Golfen fascinerar och även om skicklighet i allmänhet i längden räcker långt, blir ibland bra slag dåliga, och dåliga slag bra. Inte sällan tycker vi att vi drabbas hårdare än våra medspelare av golfgudarnas förbannelse. Men detta kan drabba även de bästa. Här kommer de 13 mest otursdrabbade golfarna genom tiderna.

Greg Norman

Den vita hajen var en fantastisk golfare med en stark personlighet och en kraftfull sving som imponerade på kollegor och publik. Han vann 89 tävlingar världen över, inklusive två The Open och var världsetta i över sex år.

Men han borde ha vunnit betydligt fler majors. Han tappade US Masters 1986 på det sista hålet. Tio år senare gick han ut i en stor ledning på Augusta det sista varvet, men tappade sex slag till Nick Faldo. Dessa tävlingar fumlade han bort själv. Men ingen annan golfare har blivit snuvad av andra spelare på slutet som Greg Norman.

Bob Tway satte ett bunkerslag på sista hålet 1986 för att vinna PGA Championship med ett slag före Norman. Året efter satte Larry Mize en galen chip på det andra särspelshålet på Augusta för att vinna US Masters framför en snopen Norman. 1990 stod Robert Gamez på sista hålet i Nestle Invitational 160 meter från hål. Han behövde göra en birdie för att gå ikapp Norman. Då sänker han sitt inspel för eagle och seger med ett slag. En månad senare satte David Frost ett långt bunkerslag på avslutningshålet i USF&G Classic för att vinna med ett slag mot, ja just det, Greg Norman.

Colin Montgomerie

Monty är nog en av de bästa, kanske den bästa spelare som aldrig vunnit en major. Men han saknade inte chanser, tvärtom var han riktigt nära flera gånger. 2006 skulle han slå en relativt enkel järn-7:a till greenen på sista hålet på US Open för par och seger. Men då hade Vijay Singh haft en lång regeldiskussion med domarna vilket ledde till en lång väntan för Montgomerie som sen missade sin järn-7:a rejält och gjorde dubbelbogey.

Han höll på att vinna US Open 14 år tidigare, i sitt första försök i tävlingen. Han gick ut en bra bit före ledarna, sköt 70 slag i tuffa förhållanden och alla trodde det skulle räcka till seger. Jack Nicklaus gratulerade Monty, övertygad om han skulle vinna. Men Tom Kite sänkte chippar och puttar ute på banan och lyckades hålla undan på ett mirakulöst sätt. Montgomerie var nära att vinna US Open även 1994 och 1997 men lyckades aldrig knyta ihop säcken. Han förlorade i särspel 1995 i PGA Championship efter att Steve Elkington sänkt en monsterputt för att snuva Monty på segern.

Colin Montgomerie vann Europatourens Order-of-Merit hela åtta gånger, men aldrig någon major.

Richard Boxall

Montgomerie lottades i samma boll som Richard Boxall på det tredje varvet i The Open på Royal Birkdale 1991. Båda låg två slag från ledningen och jagade The Claret Jug.

Boxall spelade bra, men kände tidigt under varvet att det var något som inte riktigt stämde med vänster knä. Ändå tog han fram drivern på det 9:e hålet och drog till. Det knakande ljudet från knäet när det gick av lär ha varit läskigt ljudligt och Boxall vred sig i smärtor och kunde inte spela golf på sju månader efteråt.

Thomas Levet

På tal om ben som går sönder: När fransmannen Thomas Levet lyckades vinna sitt nationella mästerskap, Open de France på Le Golf National 2011 blev han så lycklig att han hoppade ner i det stora vattenhindret vid den 18:e greenen. Vad han inte visste var att sjön var väldigt grund och när han landade bröt han ett ben i vaden och missade flera tävlingar, däribland The Open. Levet vann aldrig någon mer tävling efter sitt skutt i vattnet i Paris.

Jack Newton

Australiensaren förlorade The Open 1975 på Carnoustie till Tom Waton i ett omspel och blev tvåa i US Masters fem år senare efter Severiano Ballesteros. I juli 1983, på toppen av sin karriär, gick han rätt in i en flygpropeller på Sydneys flygplats. Han förlorade sin högra arm och ett öga och skadorna var så allvarliga att läkarna gav honom 50 procents chans att överleva. Han klarade sig och återvände senare till golfvärlden som kommentator och banarkitekt.

Andy North

Amerikanen vann tre tävlingar på PGA-touren där faktiskt två av dem var US Open. Detta trots en kroniskt krånglande rygg. North är nog den tourspelare som opererats flest gånger i sin karriär. 1970 opererade han vänster knä, 1983 höger armbåge, 1986 vänster tumme, 1987 båda knäna, 1988 vänster knä, 1989 höger axel, 1990 vänster knä igen, 1991 blev det fyra operationer för hudcancer. Mot bakgrund av detta är hans två segrar i US Open nästan ett mirakel.

Tony Jacklin

Under The Open 1972 på Muirfield spelade Tony Jacklin med amerikanen Lee Trevino. Den snacksalige Trevino chippade i hål från omöjliga lägen och hade tur som en tok under hela avslutningsrundan. På det näst sista hålet sänkte Trevino ytterligare en chip varpå Jacklin treputtade för bogey. För några år sedan berättade Jacklin för en golfjournalist att den rundan knäckte honom. Han trodde aldrig att tur skulle spela in så mycket i en majortävling, men här gjorde det verkligen det.  Trevino satte fem chippar på de sista två varven och när han chippade i på det 71:a hålet gick något sönder hos Jacklin. Jack Nicklaus och Arnold Palmer försökte peppa honom efter tävlingen, men han kom aldrig riktigt tillbaka.

Harry Bradshaw

Under The Open 1949 på Royal St George´s spelade irländaren Bradshaw riktigt bra och låg i täten med Bobby Locke. Efter en sned drive på det femte hålet hamnade hans boll intill en trasig ölflaska. Han skulle ha fått fri dropp men fick inte tag på någon domare utan spelade bollen som den låg. Slaget skickade glassplitter överallt, men bollen gick bara några meter fram. Han gjorde dubbelbogey på hålet och förlorade sedan i särspel mot sydafrikanen Bobby Locke.

Gary Evans

Precis som för Tony Jacklin var Gary Evans olyckligaste ögonblick på det 71:a hålet i The Open på Muirfield. Året var 2002 och efter en snett slag ut i ruffen började 100-tals människor leta, men ingen kunde hitta Evans boll. Han tappade två slag där och slutade ett slag efter vinnaren Ernie Els. Gary Evans vann inte någon tävling på touren.

Tom Watson

Amerikanen vann förvisso åtta majors, men det borde varit nio. 2009 var Watson 59 år och var på väg att bli den äldste Open-vinnaren någonsin. Han behövde göra par på Turnberrys sista hål för att vinna och slog ett perfekt utslag och ett till synes perfekt inspel, men som var lite för hård och fick även en oturlig studs och bollen la sig i en svacka bakom greenen. Det blev bogey för Watson och i särspelet mot Stewart Cink hade luften gått ur honom.

Harry Cooper

Harry Cooper var en av världens bästa spelare på 1920- och 1930-talen. Han vann 31 tävlingar på PGA-touren, men lyckades aldrig ta hem en major. Hela tio gånger var Cooper topp-4 i US Masters och US Open utan att vinna. Cooper berättade på ålderns höst att han aldrig kunde släppa tanken på alla de majors han inte lyckades vinna. ”Det hände alltid något på slutet som jag inte kunde påverka och som alltid gick emot mig”, menade han.

Matthew Southgate

Under det tredje steget av finalserien i Web.com-touren 2017 såg Matthew Southgate ut att ha allt under kontroll. Med några hål kvar var kortet till PGA-touren i princip säkrat. Men när han skulle putta på det 15:e hålet blåste ett löv till hans boll som rörde sig. Enligt reglerna skulle Southgate ha återplacerat bollen utan plikt. Men istället puttade han utan att återplacera bollen, fick två slags plikt och sedan ytterligare två slags plikt för att signera fel score i scorekortet och han missade därmed kortet till PGA-touren.

Jean van de Velde

Fransmannens galna beslut på det sista hålet i The Open på Carnoustie 1999 är en golfklassiker. Han ville vinna i stil och gick för greenen på sitt andra slag istället för att spela säkert. Men faktum är han hade en enorm otur att bollen landade på en stång på läktaren och studsade tillbaka på fel sida Barry Burn vilket sedan ledde till palavret i bäcken och en trippelbogey. Hade bollen landat mjukt och stannat på rätt sida bäcken hade nog vinnaren i The Open 1999 hetat Jean Van de Velde.