Krönikan – Golf vi minns
Sommaren närmar sig. Som vanligt med två steg framåt och tre tillbaka i början, men förr eller senare ska man väl sluta behöva skrapa frosten från bilrutorna. Golfsäsongen i den delen av Sverige där jag bor kännetecknas främst av att den är betydligt kortare än icke-golfsäsongen. Nu i slutet av det golflösa mörkret blir det svårare och svårare att skriva dessa texter. Det känns lite som att vara eunuck och skriva om sex eller som att vara politiker och skriva om sanningen. Intressanta synpunkter, möjligen, men knappast självupplevda.
En variant kan ju förstås vara att helt klippa sanningens besvärande kedjor, de som håller mig så fjättrad. Att helt enkelt ljuga.
“Jag spelade en helt fantastisk runda på Augusta National Golf Club förra året. Allt gick jättebra, ända tills en av mina medspelare blev så frustrerad efter min andra HIO att han kastade sig i ett vattenhinder, där han blev attackerad av en krokodil. Hade inte både Tiger och Obama hoppat i för att rädda honom så hade världen varit en sämre plats idag. Elon Musk kanske inte är så bra i närspelet som jag är, men han är en sjujäkla entreprenör.”
Det hade, möjligen, kunnat funka innan internet. Nu skulle ju de av er som inte brukar nappa på Nigeriabrev snabbt googla på “Elon Musk Krokodil Obama” eller något och snabbt se att detta inte hade hänt, så den vägen till uppskattning från er läsare får jag väl motvilligt betrakta som stängd. Vad ska jag hitta på istället?
Bortförklaringar är viktiga att ha
Jag kan berätta om hur mycket jag längtar efter att komma igång med golfen. Det är dessutom sant. Många av er känner säkert igen er i den längtan. En hel del av er har kanske redan spelat några varv. Jag har varit på väg, men än så länge har vädret hindrat mig. Jag har aldrig varit någon golf-fakir och jag blir bara bekvämare med åren. Jag bokar inte en runda om det ser ut att bli regn. Börjar det regna när jag är ute kliver jag inte av, men det har mer med snålhet än någon speciell stoisk sida av min personlighet att göra. Mitt spel är så skört även de bästa av dagar, att jag vet att det kommer att bli riktigt dåligt om jag samtidigt ska frysa häcken av mig.
En sak jag kom på nu, som nog många av er kan känna igen, är det här med bortförklaringar. Det är en av de saker som jag behärskar bäst inom golfen. Vädret ger så klart rikligt material till ursäkterna.
Jag är inte så bra på att spela när det blåser mycket. Inte heller när det är för varmt eller för kallt. Eller om solen skiner rakt i ögonen på mig. Är det för molnigt så är inte det heller bra. Svårt att se bollen när jag fått på en riktig höjdare. Jag spelar helt enkelt inte på topp när det är väder.
Träningsvärk
Fysiska åkommor är också bra. Träningsvärk, onda axlar, blåsor på fötterna etc. Mycket bra. Banans beskaffenhet, i förhållande till min förmåga är också något som är tacksamt att skylla på. “Jag har så svårt för skogsbanor, parkbanor och linksbanor. Annars är jag rätt bra.” “Var då, på minigolfbanor?” “Ja precis, förutom puttandet då, möjligen. Det långa spelet brukar sitta bra där.”
Utrustningen. Såklart. Det går alltid.
“Jag funderar på att skaffa ett styvare skaft till drivern.” (Träna lite i stället, din mupp, tänker medspelarna)
“Jag får så dåligt grepp med dom här skorna när det är blött.” (Du har ju ramlat omkull på driving rangen förut, tänker medspelarna)
“Är inte de här bollarna väldigt hårda? Jag får ingen spinn i dem.” (Och med vilka bollar, utom badbollar, brukar du få det? tänker medspelarna)
Jag stör mig något enormt på ursäkterna. Inte på mina medspelares bortförklaringar, utan på mina egna. Mycket för att det, för en farbror med 18 i hcp, är ganska förmätet att känna att medspelarna måste få en förklaring till varför jag inte är en bättre golfare. Det vore mer ärligt att utbrista “Å fan!” när en drive råkar gå långt och rakt.
De jag brukar spela med vet ju vad jag går för, så vem tror jag att jag lurar?
Konstigt när jag tänker på det, egentligen, att jag är en så dålig förlorare i golf. Det sägs ju att man blir bra på det man övar på.
Text: Fredrik Sandberg
