Vad säger din bag om dig?

Det sägs att man kan säga mycket om en person genom att titta på hans kläder, på hans kamrater, eller på hur putsade hans skor är. Till detta vill jag lägga golfbagen. Titta i den. Den är avslöjande.

Min golfbag säger lite för mycket om mig. Mer än vad jag kanske vill berätta. Jag packade ur bagen helt inför en resa nyligen och fann då, förutom golfklubborna, följande:

52 bollar.
82 peggar.
Fem greenlagare.
En oöppnad kexchoklad.
En halv påse bilar.
En halv kexchoklad.
En halväten macka, som sannolikt inte hade grön päls när jag la den i bagen. Jag har en gnagande känsla av att den kan ha legat i bagen sedan förra hösten.
Tre trasiga och två hela golfhandskar.
Fjorton scorekort. Inte ifyllda.
Polletter till bollmaskiner. Okänt till vilka.
Fyra vattenflaskor.

Vad säger då det här om mig? Jo, att jag inte städar bagen så ofta, så klart, vilket ju är lite pinsamt. Det är ändå inte det värsta. Bollarna är nog ändå det som är pinsammast.

En person som har femtiotvå bollar i bagen är inte en person som är trygg i sin förmåga att träffa fairway, eller ens banan. Det är en person som aldrig har nött ut en golfboll. Inom idrott är det viktigt att tro på sig själv. Femtiotvå bollar utstrålar samma självsäkerhet som en pilot som alltid bär fallskärm, även på marken.

Nästa år ska jag bli djärvare, då får det räcka med fyra dussin bollar i bagen.

Så här i slutet av året går tankarna till vad som ska bli annorlunda och bättre nästa år.

Som vanligt så tänker jag spela mycket mer golf nästa år, så tänker jag alltid i slutet av säsongen. Jag tänker också träna en hel del innan vårsäsongen börjar. Golfspecifik styrketräning plus några vändor i månaden till rangen, minst, samt att jag ska börja använda puttingmattan som ligger på kontorsgolvet till annat än dekoration.

Nya träningsmetoder

Jag ska pröva några nya träningsmetoder, övningar som gör mitt spel bättre och jämnare. Det kanske räcker med träning över huvud taget, när jag tänker efter. Det är oftast där det brister. Den bästa träningen är ju den som blir av.

Sannolikt, inte nödvändigtvis, men sannolikt kommer denna träning i själva verket inte bli så omfattande. Förra året var min off season-träning de trettio minuterna på rangen innan vårens första runda.

Förberedelserna brukar oftast i stället bestå av att köpa ny utrustning, det är åtminstone bra för motivationen. En wedge till bara, jag har ju en lucka mellan 62 och 64 meter där jag saknar en perfekt klubba.

Just det, till skräpet i bagen kan läggas alla onödiga klubbor jag släpar med mig. Jag vet med mig att max hälften av klubborna används på en runda. Jag har övat en hel del på att slå fulla slag med mina wedgar, och jag vet exakt hur långt de går på övningsområdet. Denna kunskap gör tyvärr ingen praktisk nytta när jag väl på banan och fegar ur och slår någon sorts konstig (ofta toppad) rullchip med sjuan i stället för att slå de inövade slagen. Eller väljer att putta från alla avstånd närmare flagg än två hundra meter.

Några klubbor måste man ju ändå ha med

Drivern är mest dekoration. Funderade förut på att bara packa med de klubbor jag är riktigt trygg med, men det funkar inte. Några klubbor måste man ju ändå ha med, det skulle se skumt ut att bara baxa runt en bag med en massa bollar, mögliga mackor och kexchoklad.

Åter till rådande värme- och ljusförhållanden. Låtsas inte om eländet. Det går över. Tänk varma tankar och fokusera på att det snart är vår igen.  Snart värmer solen ryggen, fairway lyser smaragdgrön och bollen far rakt ut i skogen. Snart står vi där igen. Snart.

Text: Fredrik Sandberg