Hole in One

Alla golfare drömmer om att få göra en HIO, en Hole in One. Jag har varit halvnära några gånger men då med hjälp av slag som varit så usla att jag helt ärligt är glad att bollen inte gick i hål.

Om den dagen kommer då jag får göra en HIO vill jag att det ska vara något att skryta om. Gärna på en sån par-3a som jag egentligen inte gillar, låt säga 165 meter lång och uppförsbacke. Där vill jag få på en perfekt träff med järnsexan, se bollen flyga i en hög, vacker båge, ta mark lite bakom hålet och spinna tillbaka ned i koppen. Det vore nåt att fira.

Mina två närmaste chanser, i verkligheten, såg ut så här.

Kort hål, runt 120 meter. Kraftigt nedför. Jag väljer att ta upp 9:an ur bagen (tror jag). Ställer mig vid bollen, presterar en riktigt bra sving och träffar bollen rent. Bra träff, bollen flyger, och flyger och flyger. Förbi hålet. En bra bit förbi. Studsar sedan i en stenmur, flyger tillbaka, rullar precis vid sidan om hålet och stannar tjugo centimeter ifrån.

Hmm, tänker jag. Har gymmandet verkligen gjort sån skillnad redan? Det där måste ha varit minst 150 meter, med en nia! Kollar på klubban. Det står “9” under klubbhuvudet. Typ. Om man läser från fel håll. Mina medspelare frågade, utan att ta någon speciell hänsyn till mina känslor, om jag inte kände skillnad när jag ställde mig med en klubba som är typ dubbelt så lång som den jag tänkte använda.

En helt rimlig fråga, så klart, men en fråga jag valde att förbigå med surmulen tystnad.

Andra närmissen tog vägen via en asfalterad gångväg, risk för allmänfarlig ödeläggelse och ett träd innan den också nästan gick i.

De två tillfällena hade varit svåra att skryta med om bollen gått i.

“Jag gjorde en HIO!”

“Kul, hur gick det till?”

“Jag minns inte.”

Bättre då att spara på upplevelsen och att se till att göra det skrytvänligt när det väl är min tur.

Tyvärr skjuts ju möjligheten att göra alla sorters Hole in One, snygga såväl som turliga, nu upp till långt in på nästa år på grund av det årligt återkommande fenomen som kallas vinter. Vinter söder om Gävle men norr om Smygehuk är, för er som är obekanta med tillståndet, en sex månader lång årstid som kännetecknas av mörker, regn på tvären, mörker, plötsliga snöfall, regn igen och mörker. Den golf man kan spela under denna årstid spelas antingen inomhus i någon av de ofta riktigt bra simulatoranläggningarna eller utomlands.

Utlandsresor kombinerat med golf är väl så nära en så kallad win-win man kan komma. Att åka till ett varmt land, där man kan äta god mat och få ta en immande pilsner i skuggan är fantastiskt. Lägg sedan till golf på det, så blir det nästan onödigt bra.

Inte ens jag, som är en notorisk gnällspik som alltid är besviken på att jag inte är bättre golfare än vad jag är, kan inte förmå mig att vara frustrerad över duffade puttar eller utslag som landar hitom damtee när jag levererar dem på en grön golfbana, smekt av en varm och vänlig sol.

Visst kan jag bli lite irriterad, men det enda som behövs för att jag ska återfå mitt inre lugn och min zen-lika balans efter ett dåligt slag är att ta fram telefonen (i smyg!) och kolla vädret hemma. “Jaha, snöstorm i Stockholm. Det var väl förargligt …”

Men tyvärr är en eventuell golfresa kort i förhållande till den evighetslånga vintern och därmed kommer den allra största delen av tiden fram tills det är spelbart här hemma igen fördrivas med en massa annat än golf. Det enda jag med säkerhet vet att jag kommer att göra som är relaterat till golfen är att följa min gamla fina tradition att planera, men ej genomföra, golfspecifik träning under den mörka tiden.

Så att jag kan göra en HIO i vår. En snygg.

(Eller i alla fall en som inte utsätter någon för livsfara.)

Text: Fredrik Sandberg