Höstgolf ett valår
När jag skriver det här har vädret precis svängt om. Igår vid samma tid på kvällen var det varmt och skönt, runt tjugofem grader. Nu är det hällregn ute och termometern visar på knappt fjorton grader.
De extra vattenflaskorna plockas ur bagen och ersätts med överdragskläder och kanske en termos med varmt kaffe.
Burr! Jag är en sommarälskare och fick jag bestämma så skulle vi ha det varmt och skönt betydligt fler månader i vårt i övrigt utmärkta land.
Men konstigt nog är det ofta så här års som golfsäsongen tar lite extra fart för mig. Under de vackra sommarmånaderna är det ofta så mycket annat som konkurrerar om tiden och jag hinner inte ut på golfbanan så ofta som jag vill. Nu, när hösten kryper inpå oss, är det lite färre saker som ska hinnas med och nu är det inte mycket som går upp mot en dag på banan. Tidig runda, klar krispig luft, daggtäckta greener och träd som börjar byta färg. Inte helt fel.
Just nu, som om det inte räckte med att vädret har växlat om till en försmak av det frostnupna elände som komma skall är vi till råga på eländet hela tiden bombarderade med politiska budskap.
Skönt när valet är över
Det är en knapp vecka kvar till valet. Det ska bli extremt skönt det är över, just nu är det bara tröttsamt att slå på Tv:n eller att öppna en tidning. Över allt dessa människor som sitter på alla svar och som, om vi röstar på dem, kommer att skydda oss från allt ont och se till att vi alla får mer pengar och mer glädje än alla andra.
Jag funderar ibland på om jag skulle börja spela golf som en politiker. Det skulle passa mig bra. Alla som känner mig kan vittna om att jag är mycket bättre på att snacka än på att golfa.
Tänk dig själv att spela poängbogey med en politiker:
”Jag vill påpeka att det var min ambition att göra hole in one på samtliga par tre-hål. Att jag sedan, på grund av externa faktorer helt utanför min kontroll inte gjorde det beror inte på min bristande förmåga att träffa bollen utan på din och andra låghandicappares kränkande och elitistiska syn på golfspel. Jag anser därför att det vore rättvist om vi räknade ett genomsnitt av din och min score på korthålen och att jag kan tillgodoräkna mig detta resultat. På de övriga hålen gör vi på samma sätt, men där bör jag få dra av minst ett slag ytterligare på par fyrorna och två slag på par femmorna.”
”Va? Varför då?”
”Den förhärskande normen, att den som slår längst och rakast i golf är bäst, är kränkande och exkluderande och tjänar enbart till att den stora kämpande massan av höghandicapare hålls tillbaka i sin utveckling och aldrig kan få vinna någonting.”
”Men vi har ju handicapsystemet, golf är ju extremt rättvist på så sätt?”
”Rättvist? Senast vi spelade hade ju du trettioåtta poäng, medan jag bara hade tolv. Hur kan det vara rättvist?”
”Ja, men du spelade ju dåligt och jag hade en bra dag. Så är det ju ibland.”
”Är det verkligen rättvist att jag, en hederlig höghandicapare, skall slå bort bollar för tusentals kronor varje år, medan du spelar så länge på samma boll att den blir utnött? Att jag skall vada runt i vattenhinder och vricka fötterna i skogen när jag letar efter bollar som hamnar på konstiga ställen, medan du sprätter omkring i dina vita skor på fairway? Inte för att jag gjort något fel utan för att banorna är byggda efter elitens villkor.”
”Va? Hur menar du nu?”
”Ja, ni elitspelare har ju det så enkelt, där era bollar landar är det ju alltid fairway eller greener, eller hur? Där min boll landar är det vatten, skog, sten, träd. Om banorna var byggda på ett inkluderande sätt så skulle det ju vara green där min boll landar också. Har jag fel?”
”För det första är jag inte elitspelare, jag har ju nio i handicap och du har sexton.”
”Jag identifierar mig som en herre i åttioårsålden med femtiofem i handicap. Det kan du inte ta ifrån mig.”
”Jaha, ok, och du skulle vilja att banorna bara bestod av greener?”
”Inte för dig. Bara för mig, annars blir det ju inte rättvist.”
”Hur då rättvist, det skulle ju bara gynna dig?”
”Ja, precis. Det är väl rättvist?”
