Jag, en golf-simulant
Snöstorm. Isiga vägar. Knappt tio meters syn ut genom bilrutan. När jag öppnar bilen river vinden tag i dörren som flyger upp samtidigt som tjocka snöflingor virvlar in i kupén och lägger sig smältande på instrumentbrädan. Tio minuter senare står jag, ouppvärmd, på första tee på Valderrama. Jag, min son och chefredaktören för Golfbladet har bestämt att vi denna söndag ska testa simulatorgolf.
Efter att ha knappat runt i menyerna i några minuter har de två låghandicapparna jag spelar med lurat mig till spel på Valderrama. Först när vi ska slå ut på första hålet berättar de för mig att banan är “typ supersvår”. Man tycker att en golfbladsredaktör skulle uttrycka sig mer målande och zachrissonskt, men det var vad han sade. “Typ supersvår”.
Det visade sig vara helt sant. Det bästa med att spela simulatorgolf på Valderrama om man har runt 16 i handicap är att bollarna inte kommer bort på riktigt. Jag uppskattar att jag skulle ha gjort av med ungefär två dussin bollar. På första hålet. Sen gick det lite bättre, men det hade definitivt gått åt fler bollar än vad till och med en slumpgenerator som undertecknad gör av med på ett fem rundor hemma.
Vi slapp släppa igenom i alla fall
Jag missade kort, jag missade långt. Jag missade till höger och vänster. Fairway såg oftast ut som en smal grön slips mellan en massa bollätande träd. Förutom det positiva med att spara bollar för cirka ett prisbasbelopp, var en positiv grej att jag slapp frågande blickar från klubbens banvärd samt att vi slapp släppa igenom bakomvarande spelare.
Jag har egentligen inga problem med att släppa igenom en snabbare boll, det jag avskyr är att spela igenom.
Det spelar ingen roll hur bra jag spelat innan, vid genomspel känner jag alltid att de vi går förbi undrar hur i hela friden vi kunnat komma i kapp dem. På den här rundan, om den varit i verkligheten, så hade dock genomspel INTE varit aktuellt. Frispel, ja, men inte genomspel. Jag kom just på en ytterligare fördel med simulatorgolf. Om jag spelat så uselt på en riktig golfbana kanske någon klubba skulle ha kunnat råka flyga ut i skogen och vara borta.
Sådant händer inte i simulatorn. Det är bara att gå och hämta klubban. (Sorry grabbar, men SÅ nära var det inte att jag träffade er!)
Jag måste verkligen säga att den senaste generationens simulatorer är helt fantastiska. Det jag känner i klubban händer på skärmen. Jag förstår att man börjat spela riktiga tävlingar på simulator, för det är verkligen realistiskt och rättvist. Det enda som saknas är puttarna, vi körde på ett läge där simulatorn slumpade fram antal puttar utifrån någon form av genomsnitt för tourspelare. Sannolikt sparade det några slag åt mig.
Tar med samma beteende in i den digitala världen
Simulatorgolf är en realistisk träningsform för mig, eftersom jag tar med mig alla mina felbeteenden från den riktiga golfbanan in i den digitala världen. Jag hafsar, jag tappar humöret, jag tar ogenomtänkta beslut, jag hoppas kunna slå genom täta träd. Precis som i verkligheten.
Det fanns ju nackdelar också så klart, men det var väldigt få av dessa som hade med själva simulatorupplevelsen att göra. För mig är golf relaterat till så mycket annat positivt än själva spelet. Doften av nyklippt gräs, solen som värmer, motionen, ett glas stärkande bärnstensfärgad bubblande sportdryck efter nio hål. De sakerna kan inte simulatorerna leverera än, men som teknikutvecklingen är så spelar vi väl VR-golf om några år, komplett med gräsdoft och duggregn för de som är lagda åt det hållet.
Anläggningen vi var på, Ruff i Norrtälje, var snygg och trevlig och vi fick bra hjälp av personalen med att komma i gång. Det var verkligen bra på alla sätt. Att de sedan inte kunde erbjuda en pilsner på en solig uteservering, doftande av mandelblom och pinjebarr kan de inte lastas för!
