Sommargolf

Golfsäsongen i Sverige är kort. Men när den väl är igång är den helt fantastisk. Jag har spelat på lite olika banor i sommar och jag har slagits av hur otroligt fina anläggningar det finns. Härliga banor, snygga klubbhus, engagerad personal och fina golfrestauranger.

All denna infrastruktur finns på plats så att jag ska kunna komma dit och slå bort en massa bollar och svära tyst i förtjusande miljöer.

Vädret har ju minst sagt varit blött i sommar, men jag hade turen att få tillbringa några veckor på Öland, där det oftast är soligare än i resten av landet. Så även i juli i år. Sonen är numera en ung vuxen och som sådan så har han andra saker som lockar mer än att hänga med sina föräldrar och äldre släktingar hela sommaren. Som tur är han intresserad av golf och jag kom på ett genialiskt knep, som har fungerat världen över i alla tider. Mutor.

Ja, eller kanske incitament låter bättre. “Vad sägs om att du kommer ner några dagar och umgås med dina åldriga föräldrar, vi kan väl passa på och spela lite golf också. Jag betalar.”

Den dealen var lätt att sälja in. Trevligt blev det också. Vi spelade två rundor på Ekerum, en på Långe Jan och en på Långe Erik. Två banor med helt olika karaktär, men med det gemensamt att de båda var i extremt fint skick och bjöd på såväl rolig och utmanande golf som vacker utsikt. Jag spelade dessutom helt OK golf och då är det ännu enklare att vara positivt inställd till anläggningen.

Efter Ekerum åkte vi längre söderut på Öland, till Grönhögen. Där ligger en bana som heter LinksGolf Öland, vars reklam påstår att den är en av två riktiga linksbanor i Sverige.

Min erfarenhet av linksgolf är mycket begränsad, så jag är inte rätt man att faktagranska det påståendet, men det jag kan säga är att banan är anslående vacker. Precis invid havet, vindpinad, karg. Roliga och utmanande hål. Par 74. Det som var kul var att jag, trots bristande talang, hade stort utbyte av att spela på banan.

Den var svår, men inte för svår för mig, samtidigt som den var utmanande för sonen.

Han och jag räknar framgång på olika sätt. Han räknar slag, jag räknar hur många bollar som går åt. Det gick åt en del, men trevligt nog fanns det hinkar med bollar, utställda av lokala unga entreprenörer, på några ställen på banan. För en mycket billig penning gick det att köpa premiumbollar. Begagnade visserligen, men i bra skick. Miljövänligt som sjutton också, kretsloppstänkande. Jag hade nämligen bara med mig några få av bollarna jag köpte när vi åkte hem från banan, de andra kunde hittas och säljas igen.

För min del är det så här års som säsongen börjar på riktigt. Under försommar och högsommar är det så mycket annat som ska göras, men nu när hösten så sakteliga börjar komma är det lättare för mig att hinna ut. Tyvärr är det ju lite trängre på banorna nu eftersom dagsljuset naggas i bägge ändorna med stor fart, men banorna är fina om än just nu lite väl blöta.

Väldigt blöta i vissa fall. Vilket ställer till det för mig och min självbild som golfare. Det är mycket förödmjukande när bollen ligger fint på fairway, på perfekt avstånd från green och man siktar noga, adresserar bollen, håller ned huvudet och allt det där och slår vad man tror är ett bra slag, men i stället för att bollen flyger högt och fint mot green så säger det “slurp!” och klubban sjunker ned i marken som om bollen legat på chokladpudding och inte på gräs.

Allt medan bollen förvånat tittar på från sin nya viloplats två meter bort.

Slagen blir flera i lera.

Text: Fredrik Sandberg