Sotogrande – ett paradis i solen

Sol, fantastiska golfbanor, härligt avslappnad lyx – och en eldriven surfbräda! En resa till Sotogrande på den spanska solkusten är en riktig lisa för själen – och ett minne för livet.

När jag tänker på spanska sydkusten så tänker jag på strålande sol och härlig värme med bara en lite svalkande bris. Döm om min förvåning när det faktiskt är just så fantastiskt vid ett litet nedslag i Sotogrande, en av Spaniens lyxigaste områden strax öster om Gibraltar.

Diskret lyx för de som inte behöver skryta

Sotogrande firar 60-årsjubileum och är en av Europas mest åtråvärda destinationer för människor som har mycket pengar, men inte har behov av att visa upp det, som ofta är fallet i Marbella. Här frodas den charmiga andalusiska kulturen samtidigt som ett inflöde av kapital gjort att det mesta här har lyfts ett snäpp till – från en redan hög nivå.

Hotellet vi ska tillbringa några dagar på heter SO/ Sotogrande och visar sig vara gamla Almenara Hotel. Dock i en helt ny femstjärnig skepnad med enastående vyer ut över medelhavet, fantastisk mat och en skönt avslappnad lyx som gör att till och med en vanlig svensk känner sig som fisken i vattnet här.

Det läckra hotellet SO/ Sotogrande har flera pooler bland mycket annat.

151 rum, varav 24 sviter, alla inredda i lagom modern stil där charm fortfarande trumfar design, ett mycket trevligt spa med stort gym och flera pooler såväl inne som ute gör att man knappast behöver lämna hotellet alls. Men som golfspelare är det lite dumt att missa de fantastiska pärlor som finns inom några minuter från hotellet.

Sammetslena greener och vackra vyer

Sotograndes egen bana, La Reserva, står först på schemat och det är inte utan att man imponeras redan när man kommer till det pampiga klubbhuset. Servicen är som sig bör oklanderlig och bagen står redo på en golfbil när jag checkat in. Det är lite tajt med tid, men några bollar på den riktigt fina rangen hinns med innan det är dags att rulla ned mot tians tee, vårt första hål idag, tillsammans med Oscar Checa, Director of Golf på La Reserva.

La Reserva är en riktig höjdarbana.

Efter ett ganska uselt inledningshål för alla i bollen följer vi sedan upp med lite bättre spel och när Oscar föreslår en bästboll frågar han oss om handicap. 18 svarar jag på skämt. Och han hör nog inte när jag sedan rättar mig och säger 3, för när jag på hålet efter slår en klockren drive och limmar inspelet för dagens första birdie tittar han på mig med svart blick och säger, ”18 i handicap, va?”. Efter någon bortslagen boll och några treputtar – och en delad match efter fyra fina inspel på sista hålet är mitt misslyckade skämt bortglömt och alla är vänner igen.

Bana med X Factor

Banan, som nyligen tog plats 30 på Golf Worlds lista ”Top 100 X Factor Courses”, är signerad Cabell Robinson, som bland annat också ritat La Cala, Las Colinas och närliggande Finca Cortesin. Med relativt gott om plats och en tydlig layout utan trick kan man luras att försöka betvinga banan med kraft, men det kan vara klokt att ta det lite lugnt ibland eftersom misstag ofta straffas hårt. Inte alltid i form av en förlorad boll, men många gånger i en förlorad chans att göra par – eller till och med bogey ibland.

Med en placering i två dalar är det av förståeliga skäl ganska mycket upp och ned, och det är tacksamt att sitta i en golfbil i de värsta backarna. Det skulle dock inte vara några problem att gå om man tar sig tid och pustar ut lite innan man slår.

La Reserva – backig och elegant. Med ett minst sagt pampigt klubbhus.

Den vackra miljön med fina träd och bildsköna bunkrar utgör hinder i mycket högre grad än banans vattenhinder. Störst hinder för en riktigt bra score är dock när inspelen hamnar på fel sida om hålet och där man även med riktigt bra puttning har ganska dåliga odds att göra birdie – eller ens rädda par.

Surf´s up, dude!

Utöver den imponerande småbåtshamnen, hästpolon som är känd i hela världen och golfbanor i världsklass har Sotogrande även något som jag aldrig sett någon annanstans. Man har helt sonika grävt ett stort hål och fyllt det med vatten för skapa en egen konstgjord sjö där man sedan uppfört en lyxig beach club.

Här finns utöver en vanlig pool med tillhörande bar och restaurang även en konstgjord sandstrand med färskvattenpool och en 17 000 kvadratmeter stor lagun för vattensporter. Stand up paddle och kajak är lite mondänt när det finns en eldriven surfbräda man kan hyra och glida runt på. Det är hur kul som helst och inte alls svårt när jag väl fått till ”rätta knycken” och vågar gasa på lite.

Mellan golfrundorna kan man surfa på en eldriven surfbräda i anläggningens konstgjorda sjö.

Sotograndes Beach Club är bara ett av de imponerande projekten här. Lika imponerande är de många lyxvillorna på kullen ovanför golfbanan och de andra fastigheter man har smällt upp. Det kostar så klart en del att slå sig ned här, men det skulle inte vara fel med ett litet krypin i Spanien som reträttplats när vintern slår till i Sverige.

Poloklubb med argentinsk asado

Efter en lång dag med mycket aktivitet är det inte utan att det kurrar lite i magen. Och vad kan väl då passa bättre än en tripp till Ayala Polo Club och en ”asado” på deras restaurang Cancha II, där olika kötträtter grillas över öppen eld.

Medan vi väntar på maten med en gin & tonic i handen får vi en liten uppvisning i hästpolo när en av klubbens spelare tränar på reservbanan intill restaurangen. Det ser ut ungefär som golf. Fast man sitter på hästrygg och klubban är ganska lång.

Hästpolo vid Ayala Polo Club.

Kocken kommer ut till bordet och presenterar maten när servitörerna bär in bricka efter bricka med allt från korvar och revbensspjäll till rulader och stora köttbitar. Trots tappra försök är det omöjligt att äta allt som dukats upp, och inte ens jag som älskar sötsaker funderar ens på att fråga efter dessertmenyn.

Juvelen i kronan

Efter en frukost på hotellets terrass där solen redan tidigt på morgonen värmer gott är det dags att åka till det som nog de flesta är rörande eniga om är spanska solkustens juvel i kronan: Ryder Cup-banan från 1997, Real Club Valderrama.

Att det här är något utöver det vanliga märks redan vid grinden, där vakten spänner ögonen i oss och frågar om vi har någon tid bokad och sedan räknar upp oss en efter en för att kolla att ingen obehörig slinker in på den här privata medlemsklubben där gäster mest tycks ses som ett onödigt ont. Inte nödvändigt eftersom medlemmarna har så gott om pengar att inte ens den häpnadsväckande greenfeen på 450 euro för 18 hål lär behövas för att få ihop budgeten.

Banan lades ut 1974 av min favoritdesigner, Robert Trent Jones Senior, men först tio år senare, med då nye ägaren Jaime Ortiz-Patiño förvandlades banan till den vackra skapelse den är idag. Även då under ledning av Trent Jones. Banan har idag en välförtjänt plats högt upp på alla rankinglistor och som sig bör är det inte bara ett makalöst skick på banan – även servicen är förstklassig när man väl lyckats komma innanför grinden.

Det gäller att välja rätt övningsgreen innan rundan på Real Club Valderrama.

Det första man ser när man kommer till klubbhuset är den makalöst fina rangen där bollpyramiderna ligger färdiga. Här finns också en övningsgreen endast för medlemmar och en egen övningsgreen för gäster. Greenerna är mytomspunna och när jag före rundan slår några puttar för att hitta farten är det nästan så att jag blir lite nervös. Det rullar bra. Riktigt bra. Som på en puttmatta hemma. Om man råkat lägga den i nedförslutning.

Smalt, utmanande – och helt enkelt underbart

Det är inte en särskilt lång bana, men det är smalt. Väldigt smalt. När jag trots forecaddiens goda råd navigerar lite fel mellan de vackra korkekarna på de emellanåt lite kuperade hålen är det ibland omöjligt att spela in mot green. Trots att jag ligger på fairway. Och när jag efter ett perfekt inspel ser bollen spinna av och ned i tjockruffen känner jag att scoren nog inte är så viktig idag. I stället blir det lite lek och några chansningar med en lite mer våghalsig , vilket är hur kul som helst.

Valderrama är smal och det gäller hela tiden att undvika korkekarna.

På det välkända sjuttonde hålet är det inget snack om att lägga upp – trots det diaboliska greenområdet så måste jag chansa på att försöka nå in på två. Slaget är inget att skryta med, men bollen är torr och efter en chip upp till hålkant är jag så taggad att jag slår en monsterdrive på sista hålet och avslutar birdie-birdie. Hur söker man till touren?

Cool strandrestaurang

Aftonen spenderas på Trocadero, en imponerande restaurang mitt emot gamla finbanan Real Club de Golf Sotogrande. Den makalöst fina designen och dekoren kompletteras med stor pool och ett öppet område med solstolar på en gräsremsa intill sandstranden.

Här är det enkelt att hänga en eftermiddag …

Vi ska bara äta middag, men Trocadero är annars en beach club där man kan hänga hela eftermiddagen, ta några drinkar och bara njuta av den sköna stämningen och den goda maten på medelhavstema med japanska influenser. Trocadero är kända för paella och när servitörerna bär in tre stora fat med den spanska risrätten i olika varianter känns det som att ingen kommer att svälta ikväll heller.

San Roque

Sista stoppet för den här gången är San Roque Club, där den gamla banan som hade blivit lite bedagad har fått en fullständig genomgång och nu presenteras i ett fantastiskt skick. Redan på övningsgreenen får man nypa sig i armen för att kolla att man inte drömmer när ytan är så perfekt att man nästan tror att det är konstgräs.

Den gamla Dave Thomas-layouten var bra överlag, men i renoveringen försvann ett gäng bunkrar, några dammar och bäckar – och de många korkekarna beskars rejält för att ge bättre utrymme från tee och skapa en bana med fokus på inspelen. I stället för ruff har man bark, ett betydligt mer miljövänligt och ekonomiskt alternativ.

San Roque är en utmanande bana i perfekt kondition.

När jag kliver upp på första tee berättar startern att greenerna har 11 på stimpen. Och när vi väl kommit fram till första greenen upptäcker vi att de absolut felfria ytorna bjuder på ytterligare en utmaning. Det är så välskött och fint att man knappt kan hitta någon fläck att sikta över och det är en rejäl utmaning att läsa hur det faller.

Att man tagit bort många bunkrar märks inte för mig som är en riktig snedseglare, men att man gjort många av dem tuffare får jag däremot uppleva flera gånger. Greenbunkrarna har perfekt sand för att slå upp bollen med spinn – men det är inte lätt att bedöma hur hårt man ska slå när man knappt ser greenen nere från ”gruvan”.

San Roque med det fina klubbhuset i bakgrunden.

Eftersom man också vänt på slingorna avslutar vi med ett par 4-hål rakt in mot klubbhuset och när min spelkamrat slår ett perfekt inspel och landar bollen lite långt och spinner tillbaka den mot hål går det en susning genom publiken – ja, de tre gubbarna som står på den intilliggande övningsgreenen och tittar på. Att det är fjärdeslaget spelar ju ingen roll. Liksom att det nu är dags för hemfärd. För man kan ju alltid drömma sig tillbaka till fina Sotogrande.

Text: Michael Broström

SO/ Sotogrande Hotel

La Reserva Club

Concha II

Real Club Valderrama

Trocadero

San Roque Club

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *