Trippelbogey i det gröna

Nu är vi mitt i den finaste delen av den svenska golfsäsongen.

Allt är grönt och fint, de flesta banorna har ruskat av sig vinterns vedermödor och det är inga problem att hinna gå arton hål efter jobbet.

Synd då att det regelmässigt är under den här tiden av året jag spelar min sämsta golf.

Jag spelade i helgen på fina Orresta GK utanför Västerås och jag är nog skyldig banan en ursäkt. Det jag ägnade mig åt kan svårligen kallas golf. Skogspromenad med inslag av utslag kanske beskriver det bättre. (Om ni vill hitta premiumbollar som bara slagits en gång så kan jag rekommendera er att leta i ruffar och skogspartier på Orresta.)

Men, vet ni vad? Resultatet under de här tidiga rundorna tar jag med en klackspark. För det första var jag även denna gång välsignad med roliga medspelare, det är det viktigaste. För det andra så kan jag inte låta bli att bara gå omkring och småmysa lite på banan och tänka på hur många fina golfdagar det finns kvar i år.

En bra sak med att vara så konsekvent urusel som jag var i mitt spel i lördags är att det inte är någon som helst idé att vara irriterad och gå omkring och morra.  Det är klart att man blir arg när man missar en kort putt som skulle givit en ännu bättre score en bra dag, men vissa dagar är det verkligen ingen idé att hetsa upp sig.

Redan efter de två första “slagen” visste jag att det var en sån dag i lördags. En sån där dag då ingenting fungerar. Erfarenheten visar att det enda som händer om jag börjar svära och flaxa med armarna efter varje missat slag en dag då jag inte gör annat än att missa är att jag framstår som både oskicklig och otrevlig.

Jag vill krympa spannet mellan mina bästa och mina sämsta prestationer. För en duktig golfare gissar jag att skillnaden mellan en dålig och en bra runda kanske är skillnaden mellan att leverera på åttio eller nittio procent av sin totala förmåga.

För mig är spannet från minus trettio till lite över hundra. Jag kan spela riktigt bra ibland och jag kan vara ofattbart dålig. När jag har en dålig dag så är det enda jag skulle kunna vinna distriktsmästerskapen i armsving.

Skulle jag skriva en instruktionsbok för att lära ut min teknik så kunde den heta: “Så slår du kort och snett utan att använda någon annan kroppsdel än armarna.” eller “Såg någon var den hamnade? Tolv tips för dig som vill höja ditt handicap.”

Nu var det visserligen länge sedan jag lyssnade på något av mina gamla kassettband om mental träning, men jag kan inte dra mig till minnes att de uppmanade mig att upprepa tankar som “inte en chans att jag kommer över vattnet” eller “jag vet att den här chippen bara kommer att bli tre decimeter lång” när jag adresserar bollen.

“Slut ögonen. Se framför dig en riktigt trygg plats, din alldeles egna plats. Det kanske är i en skog eller vid vattnet. Kanske finns det en hängmatta där. Kanske palmer. En plats där du hämtar lugn och kraft. Ta med den känslan du får av att tänka på den platsen och föreställ dig sedan att du står på en golfbana. Ni har just fått gå igenom bollen framför och du ska slå ut först. Alla tittar på dig och du känner dig trygg och stark. Du går fram till bollen och tänker: DET HÄR GÅR ÅT SKOGEN!”

Nej, den kassetten hade inte gjort Lars-Eric Uneståhl rik.

Kanske måste jag ta till extrema metoder och faktiskt åka upp en sväng till rangen och träna. Jag vet att det låter extremt men det kanske är dags. Problemet är bara att det så här års, när det är skönt att stå ute på kvällarna och slå lite bollar, är så mycket annat som ska hända. Det känns som att minst ett halvårs aktiviteter ska klämmas in de fyra veckorna innan midsommar.

För att parafrasera Ingemar Stenmark: “Jag vet inget om otur. Jag vet bara att ju mindre jag tränar desto mer otur har jag”.