Colin Montgomerie: ”Seve skulle vända sig i sin grav om han visste”

Han vann Europatourens Order-of-Merit åtta gånger, men aldrig en major. Han älskade att spela i Sverige men tycker att det var sorgligt när Henrik Stenson offrade sitt kaptenskap i Ryder Cup för spel på LIV-touren. Han brann för Ryder Cup men hade länge ett stelt förhållande till USA. Nu har han lärt sig att älska Amerika och de älskar honom tillbaka. Livet som seniorgolfare leker verkligen för Colin Montgomerie.

Du vann fem Ryder Cups som spelare och även som kapten på Celtic Manor 2010. Var det samma känsla att vinna som kapten?

– Det var en helt annan känsla. När du spelar har du 11 fantastiska spelare i ditt lag som du kan lita på och vinna poäng tillsammans med. Men som kapten finns inte den ynnesten, det är vinna eller försvinna som gäller.

När jag skickade ut Lee Westwood och Martin Kaymer i första bollen på Celtic Manor och de förlorade sin match, fick jag lite panik och en känsla av att jag tappade kontrollen direkt. För kontroll vill jag ha. I över två år hade jag fått ihop laget och jag tyckte att vi hade gjort alla förberedelser så bra vi någonsin kunnat. Sen tappade jag kontrollen efter den första matchen. Det var nu upp till dem att göra jobbet och jag släppte dem fria att göra det.

Det var en fruktansvärd position att befinna sig i, som en tränare i ett fotbollslag som släpper in första målet i en viktig match, antar jag. Du tar ut ett lag som du tycker är det bästa du kan välja, men så hamnar du omgående i underläge. Du tänker att du måste säga något eller göra något.

Vi fick ihop det till slut och lyckades vinna, men det var tre hemska dagar, fyra till och med, för regnet i Wales gjorde att matchen avslutades på måndagen. När det var över var det mer lättnad än glädje. I den sista och avgörande matchen mellan Graeme McDowell och Hunter Mahan duffade Mahan sin chip på det 17:e hålet och matchen var över. Jag skulle inte önska någon det slaget, men där och då var hans duff mycket välkommen …

Vad var bäst, att vinna som spelare eller som kapten?

– Jag tycker att det var som spelare, om jag ska vara ärlig, för vi hade en lagkänsla mellan oss som var helt otrolig. Det kändes verkligen som vi vann tillsammans som ett lag. De gånger jag var med och vann Ryder Cup, bidrog alla spelare med poäng, vilket var härligt. Alla 12 spelare vann minst en halv poäng till Europa och det var avgörande för lagandan och lagkänslan. Att känna att alla hade bidragit till vinsten.

Som kapten var det mer lättnad, tack och lov att det är över, och jag kommer aldrig att göra detta igen … Jag har talat med tidigare europeiska kaptener som varit med och vunnit Ryder Cup, Sam Torrance, Ian Woosnam och Bernhard Langer och de sa alla samma sak: ”Aldrig mer”.

Inför Ryder Cup 2014 som spelades i Skottland var jag påtänkt att vara kapten igen, och det hade varit naturligt eftersom det var på min hemmaplan, men jag tackade nej till slut. Jag hade förmånen och turen att vinna som kapten en gång, det vore dumt att utmana ödet en gång till.

En statistik som imponerar är du inte förlorade en enda singelmatch under dina åtta Ryder Cup-matcher. Det måste vara stort för dig?

– Den bästa promenad jag någonsin tagit var på The K Club 2006. Jag gick ut först av alla i singelmatcherna och jag spelade mot David Toms. Jag spelade bra och var två upp med två hål kvar och eftersom det inte är något särspel i Ryder Cup, visste jag då att jag inte kunde förlora matchen. Och att jag skulle förbli obesegrad i singlarna vilket var väldigt stort för mig. Det är en lång promenad från det 16:e till det 17:e hålet där man går förbi det vackra hotellet och den stora publiken och den promenaden var helt magisk. Jag ville inte att den skulle ta slut. Jag visste inte då att detta var mitt sista Ryder Cup som spelare, jag trodde jag skulle spela även 2008 men så blev det inte. Både jag och Tom gjorde birdie på det sista hålet på The K Club och jag vann matchen med 1/0.

Hur var dina majorvinster på Seniortouren jämfört med alla dina andra vinster och Order of Merit-titlar?

– Jag vann ju aldrig en tävling över 72 hål på PGA-touren under min karriär, tro det eller ej. När jag spelade min första major på Champions Tour, Senior PGA Championship på Harbour Shores 2014, var känslan som en ”riktig” majortävling. Vi var 156 spelare där och jag besegrade 155 av dem. Det var stort och min första vinst i en major. Att det dessutom var min första vinst i USA gjorde inte saken sämre. Jag spelade alla fyra varven med Bernhard Langer, en god vän och min ärkefiende på golfbanan under många år och det var en fantastisk erfarenhet för mig.

Vilket är det bästa ögonblick eller känsla du någonsin haft i golf?

– Det måste vara när jag gick av den sista greenen på Wentworth år 2000 när jag vann BMW PGA Championship efter att ha vunnit tävlingen för tredje gången i rad. Tävlingen är Europatourens flaggskepp och jag har tre pokaler hemma därifrån som jag är väldigt stolt över.

Jag har alla Ryder Cup-pokaler i ett skåp hemma, alla spelare och kaptener får en kopia av den att ta med sig hem. I ett annat skåp finns Vardon-pokalerna då jag vann Europatourens Order-of-Merit. Men det är nog pokalerna från Wentworth jag uppskattar mest. Ingen annan hade vunnit den tävlingen tre gånger i rad före mig, och ingen har lyckats med det efter. Att vinna på den ikoniska banan mot de bästa spelarna på Europatouren tre gånger i rad, det är jag enormt stolt över.

Du har vunnit Europatourens Order of Merit åtta gånger. Hur gjorde du för att behålla motivationen att vinna den i så många år?

– Det började redan 1988 då jag slutade 50:e totalt på rankingen. Jag ville hela tiden bli bättre och slå mitt rekord. Nästa år slutade jag på 21:a plats. Året efter 14:e, sen 4:a, 3:a och 1993 var jag nummer 1 på rankingen. Så jag förbättrade min placering varje år och det enda sättet att behålla platsen som nummer 1 var att bli ännu bättre hela tiden. I alla sporter är det ju så att du om du inte utvecklas och förbättras blir du snabbt omsprungen. Det gäller inte bara i sport utan även i många andra delar av livet egentligen. Så, mitt mål var att bli bättre varje dag, varje år. Förstaplatsen på Order-of-Merit betydde så mycket för mig och jag behöll den i sju år på raken. Det var först år 2000, som jag hade en svacka och Lee Westwood tog över förstaplatsen.

Vilket är ditt bästa slag i karriären och minns du vad som gick igenom ditt huvud då?

– Den finns en platta med mitt namn på i Dubai som jag är väldigt stolt över. 1996 spelade jag Dubai Desert Classic med min gode vän Miguel Angel Jimenez och jag ledde över honom med ett slag och vi stod på det sista hålet på Emirates Golf Club.

Jag hade tagit lite ledigt från golfen och Ian Woosnamn hade passerat mig på rankingen och jag ville ta tillbaka förstaplatsen. Jag ville verkligen vinna tävlingen i Dubai. Både jag och Miguel slog bra drivar, han slog den cirka 10 meter längre än jag. Det var motvind, vatten framför greenen och jag tänkte slå fram en järnsexa och sen en wedge upp på greenen. Men då tog Miguel fram sin spoon och visade mig att han tänkte gå för det.

Då frågade jag min caddie vad han tyckte vi skulle göra. Han svarade att den enda klubban som jag skulle nå greenen med var min driver …

Jag tittade först på honom som att han var galen, jag gillar inte att ta stora risker. Men vi beslöt oss för att det en chans och jag slog ett av mina bästa slag i livet därifrån. Bollen kom ut fantastiskt och stannade några meter från hål. Jag vann tävlingen tack vare det slaget som valdes till ”årets slag” det året och det finns numera en platta på fairway därifrån jag slog. Det är stort.

Hur ser du på framtiden för professionell golf med tanke på vad som händer med LIV just nu?

– Faktum är att redan för 20 år sedan hade Greg Norman planer på en ny tour, men då hade han ingen seriös ekonomisk uppbackning, så planerna skrinlades. Men nu har han finansiärer med de största plånböcker vi någonsin sett. Vi pratar alltså inte många miljoner utan, miljarder och det finns inget vi kan göra åt det just nu. Vi måste acceptera läget och jobba på utifrån det. LIV kommer inte att försvinna och just nu är det ett ”vi” och ”dem” vilket inte är optimalt.

Det blev en väldigt svår situation för Henrik Stenson. Jag blev tillfrågad hur jag kände som före detta Ryder Cup-kapten och jag sa då att det var en sorglig dag för europeisk golf när Stenson skrev på för LIV. Och jag känner så fortfarande.

Jag tänker på Seve Ballesteros som jag hade en enorm respekt för och som var den mest passionerade golfare som någonsin funnits. Han skulle vända sig i sin grav om han visste att en kapten för det europeiska laget hade gett upp den titeln. Det är den största och mest ärofyllda titel du kan ha i europeisk golf. Och att ge upp det för pengar är enligt mig, och alla andra som är inblandade i Ryder Cup i Europa, inte rätt.

Foto: Getty Images