Dödar teknikutvecklingen medelgolfarens spelglädje?

Detta år blir mitt 64:e år som golfare och med singelhandicap i 62 av de 64 åren. Detta, i kombination med mitt intresse för teknik och förmåga, gör att jag vågar mig på att analysera det roligaste vi män vet – nämligen att slå långt.

Det är självklart att vi män (minst 80 % av oss i alla fall) fixar och testar med nya klubbor för att slå längre, samtidigt som det också är alltmer tydligt att alla som utövar golf försöker att hitta den ”gyllene” kombinationen och den optimala förmågan med klubborna som ”känns” bäst. Paradoxen är om de faktiska mätetalen från mätinstrument känns rätt för mig och är optimala samtidigt.

Teknik, teknik och åter teknik!

Vad är det för Columbi ägg man vill hitta? Jag påstår att det är maximalt med längd, eftersom detta i sin tur ger de kortaste inspelen. Med de längsta drivarna kommer alltid de kortaste inspelen. Det är ju inte för intet som nästan alla proffs väljer att ha en kombination av minst fyra wedgar med fyra graders differens mellan klubborna utifrån standarden 48, 50, 52, 54, 56, 58, 60, 62 och 64 grader. Då har vi ju inte ens kommit in på klubborna som ingår i det ”ordinarie” setet. Om till exempel din ordinarie wedge börjar på 46 grader har du sannolikt 50 graders vinkel på din gapwedge, 54 på din sandwedge och 58 på en Mellanwedge och 62 på en Lobwedge. Om du börjar på 48 så blir serien oftast 48, 52, 56, 60 och kanske ibland en femte på 64 grader. 

Om man nu lägger till puttern innebär detta att övriga klubbor i setet måste anpassas till att rymmas inom de 14 som finns tillgängliga enligt reglerna. Alla järnklubbor är ju att anse som ”approachklubbor” för att säkra inspelen mot greener i allmänhet och mot flaggorna i synnerhet.

Ju längre drive desto kortare avstånd med mer höjd får du på slagen in mot greenen. Ju högre slag mot snabbare greener desto större chans till stopp på greenen.

Hur går det för oss med lägre svinghastighet?

Ett avgjort handikapp för oss spelare med mindre än 100 mph i svinghastighet är att vi får ut endast delar av bollens flygegenskaper. Vad än bolltillverkarna säger blir det enbart marginella skillnader i bollflykten för den som svingar långsammare. Man kan säga att bollen ”boostar” längden om svinghastigheten är över 100 mph.

När jag själv spelar med yngre spelare, som min scratchspelande son Mathias, märker jag tydligt att han tack vare sin högre svinghastighet, får bollen att flyga betydligt längre med samma klubba och han därför får mycket längre drivar och kortare klubbor in till greenerna än vad jag har även om vi råkar hamna på samma avstånd från greenen. När jag kommer in mot greenerna från längre håll eller med helt andra klubbor än han använder måste jag räkna med att bollen rullar ut på ett helt annat sätt. Ligger det då en bunker eller ett tvärgående vattenhinder i vägen så blir mina risker att hamna i hinder större.

Vad innebär fortsatt ”ohämmad” utveckling?

Vad har nu hela det här resonemanget med slaglängd och vinklar med klubbor och bollar att göra när det handlar om spelarens förmågor? Vetenskapens erfarenheter gör det nästan omöjligt för en äldre eller en ”långsamsvingande” spelare att dels hitta sin optimala kombination av klubbor och bollar, dels få fördelar av sin prestationsförmåga i relation till dessa.

Ser vi sedan till banornas utformning och längder i relation till elitens slaglängder blir skillnaden mellan gruppen proffs och duktiga amatörer, och resten av golfspelarna att så gott som alla banor som nybyggs eller förlängs blir alldeles för långa och svåra för medelgolfspelaren. Detta innebär i sin tur att när klubb- och bollutvecklingen går vidare blir den sannolika effekten att skillnaden i slaglängd för de som inte tränar upp sin svinghastighet bara större och större. Längre slag betyder önskemål om ännu längre banor, ännu större säkerhetsområden, ännu högre skötselkostnader, och därmed onödigt högre medlemsavgifter för 90–95 % av spelarna.

Med en medelålder på mellan 50 och 60 år på medlemmarna i samma klubb innebär den fortsatta utvecklingen mot längre banor såväl längre speltider (kanske upp mot 5–6 timmar), större risker, färre spelare per tidsenhet på banan och högre kostnader för klubbarna.

Är teknikbegränsning en rimlig lösning?

Obetingat ja! Den enkla lösningen blir att begränsa bollarnas flygförmåga så att ökad svinghastighet endast ger marginellt längre slag för hastigheter över 100 mph. Det ska helt enkelt inte gå att slå en boll längre än 275 yards i vindstilla oavsett svinghastighet.

Så frågeställningen blir till slut:

Hur ska vi ha det i framtiden? Kortare och roligare eller dyrare, längre och mer frustrerande? Vi män ska inte heller glömma att det finns tees längre fram!

Botar vi ”längdsjukan” kan alla spela kortare banor. Då blir rondtiderna kortare, fler kan spela per dag, högre säkerhet i banlayouten, mindre markkostnader och lägre driftkostnader totalt sett. Det kallar jag ”win-win-win-win”.

Text: Johan Lindeberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.