Haeggman tillbaka i hetluften

Han är flerfaldig vinnare på Europatouren och den förste svensken som tog plats i Europas Ryder Cup-lag. Nu kröner han sin karriär med nya framgångar på Legends Tour. Livet som seniorgolfare kunde inte vara bättre för en av Sveriges bästa manliga golfare genom tiderna, Joakim Haeggman.

Visst är det kul att se nya svenska talanger ta för sig. De senaste åren har en rad stjärnor klivit fram och tagit plats ute på världstourerna. Samtidigt, finns det ändå inte något förtröstansfullt när en veteran åter ger sig tillkänna? Någon som fortsätter att leverera. Någon man följt i decennier och vars insatser man minns tillbaka på med rysningar i kroppen. Någon som inte längre behöver bevisa sig. Någon som Joakim Haeggman.

Den som har koll på svensk golfhistoria och kanske själv var med då det begav sig, minns åttiotalets framtidsoptimism och stora golfboom. På teven visas ”Dallas” och ”Falcon Crest” och de senaste musikvideorna på MTV. U137 går på grund i Karlskronas skärgård och 1985 svär Ronald Reagan den amerikanska presidenteden för andra gången. Samma år når en 16-årig Joakim Haeggman handicap 0.

Den gängliga ynglingen från Kalmar hade en exceptionell bollkänsla. Talangen gav hans proffsdröm vingar ut på Europatouren – en tour han nu har återvänt till. Eller ska vi kanske säga, kommit hem till. Vad är det som lockat honom till en comeback?

– Jag kände suget. Jag har ett behov av att få spela och tävla och vet att jag fortfarande har tillräckligt mycket bra spel kvar i mig för att kunna fortsätta, säger Joakim Haeggman och ler.

Golfbladet träffar honom på Constance Belle Mare Plage på Mauritius för fjolårets avslutande tävling av Legends Tour. Dit har han kommit med stärkt självförtroende. Veckan innan vann han MCB Tour Championship på Seyhellerna tack vare ett fantastiskt finalvarv på 66 slag.

– Ända sedan jag började på seniortouren har jag haft häng på en seger. Jag har spelat i ledargruppen vid flera tillfällen och kommit tvåa och trea och massa topp-tio, så att vinna var ändå en rimlig målsättning. Det kändes såklart riktigt kul. Förra säsongen hade flera höjdpunkter. Andraplatsen på PGA-mästerskapet var en stor framgång. Sista dagen startade jag sex slag efter, men återigen hade jag en fantastisk öppning med sex birdies de åtta första hålen. Det var mycket folk på plats och högt tryck och det handlade bara om att leverera. Men jag håller en bra nivå och det är de förväntningarna jag har på mig själv. Klarar man inte av att leverera så måste man kanske tänka sig att göra någonting annat. Golf är ju så. Man måste klara av att ta dåliga veckor, för att också kunna klara av när det går bra. Det går åt båda håll.

Segern var efterlängtad, senaste gången du vann var Qatar Masters 2004. Vad skiljer Jocke Haeggman på banan i dag jämfört med den för 20 år sedan?

– Jag träna lite mer koncentrerat, lite mindre mängdträning och så försöker jag hålla ordning på det jag kan. Jag sätter nog inte heller kraven så högt att det blir ouppnåeligt och jobbigt, utan försöker tänka att, det är är mitt jobb den här veckan, jag försöker göra så bra jag kan här och nu. Sen är det klart att idrott är idrott. Ibland blir det skit och ibland blir det jättebra. Förut var det mer en evighetsmaskin. Vi hade ju 25–30 tävlingsveckor om året, tränade 6–7 veckor utomlands och var i princip bara hemma och vände i Sverige några veckor om året. Man bara nötte och nötte och nötte, fullständigt radiostyrd. Nu är det inte mer än 15 tävlingar om året och mellan det så tränar jag lagom och försöker göra det så gott jag kan däremellan.

Tävlingsnerven finns fortfarande kvar

Det var 2012 som Joakim Haeggman tackade för sig. Fram till dess hade han hållit sig i den internationella toppgolfen med flera segrar på Europatouren och spel i Ryder Cup på meritlistan. Sin stora kunskap tog han med sig till Svenssons Motorverkstad där han började arbeta med försäljning av maskiner för grönyteskötsel av golfbanor. Joakim trivdes bra i sin nya roll, inte minst då han fick behålla den nära kopplingen till golfen. Men tävlingssuget hade inte släppt helt.

– Jag började närma mig 50 år och visste att jag hade en plats i British Open och i PGA-mästerskapet. Gör jag inte det här nu så kommer jag ångra mig, kände jag. Så jag gick in till chefen, som kontrade och erbjöd löneförhöjning och mer semester och sa till mig att gå hem och fundera över natten. Morgonen därpå var jag tillbaka och sa att jag måste göra det här. Jag var inte färdig, helt enkelt, säger han.

2019 var han tillbaka i tävlingscirkusen, nu på Europas seniortour. Trots att Joakim inte ägnat någon tid till träning hade han fått mycket spel i kroppen genom sina olika engagemang.

– Jag har inte gjort några större förändringar och jobbar väldigt lite med svingteknik och mycket mer med bollflykt. Hur bollen flyger och varför den flyger och vad jag kan göra för att den ska flyga ännu bättre. Det är klart att jag inte slår alla slag bra men jag vet också varför de inte flyger som de ska. Så jag är inte alls inne och petar som jag gjorde förr. Jag är nästan min egen lärare, men emellanåt träffar jag min gamla tränare Simon Holmes för att konfirmera och stämma av och ha roliga diskussioner kring problem. Jag försöker bara göra det bästa av det jag har hela tiden. Jocke Haeggman 2.0.

 Vad skulle du säga är dina styrkor som spelare?

– Jag var jäkligt bra på wedgespelet och är väl okej fortfarande, men det gäller att få ordning på det igen för att det ska bli riktigt bra. Sedan är jag fortfarande ganska stark i kroppen. Jag slår tillräckligt långt om man jämför med de flesta andra och har bra tryck. Så det är helheten som är min styrka nu; jag kan spela bra, jag kan putta bra och jag kan hålla ihop det. I synnerhet om banorna är långa och lite svåra. Jag gillar ju när det blir lite grisigt där ute. Ju jävligare desto bättre!

Så, hur är stämningen därute; njuter du mer av golfen nu än tidigare?

– Seniortouren är allt man kan önska sig. Jag har fått tillbaka några av mina gamla kompisar, som Markus Brier och Mark Mouland som jag umgås jättemycket med. Det här gamla gnabbet finns det ingenting kvar av. Tvärtom är alla easy going och stämningen är mycket mer avslappnad. Man har sina kompisar, man äter middagar ihop, man spelar träningsvarv ihop. Jag upplever att det är ännu roligare än vad det var tidigare. Fast när vi ska tävla är det såklart lika hårt mellan oss som vanligt. Hade jag inte fått motståndet, käftsmällarna, känt handsvetten och nervositeten, då hade jag slutat.

Talangfull med både hockey- och golfklubba

Född i Kalmar växte Joakim upp inte långt från golfbanan. Han började spela vid åtta års ålder och redan som 16-åring hade han kommit ner i scratch. Fast det hade mycket väl kunnat bli en ishockeykarriär istället för golf, berättar han.

– Jag tränade hockey intensivt men spelade golf på somrarna för det passade bra att kombinera med. Men så ett år var vi med skolan i fjällen för att åka skidor. Jag ramlade och skadade underarmen och var tvungen att gipsa. Då fick jag inte spela hockey mer det året. Det var väl tur i oturen, för den våren anmälde jag mig till ett golfläger på Lilla Vik hos Gunnar Müller. Mitt första golfläger. Efter det tog jag inte på mig skridskorna igen.

Det blev golf för hela slanten – resultaten kom snabbt. På bara två år lyckades Joakim ta sig in i pojklandslaget. Knappt fyllda 20 blev han proffs och vann sin första proffstävling i Spanish Open 1993.

Segern han rankar högst är dock den i Scandinavian Masters på Barsebäck 1997.

– Att vinna där med familjen på plats, den svenska publiken och alla golfkompisar var en fantastisk upplevelse. Fram till dess hade jag ändå byggt upp ett antal placeringar, men att få vinna just den tävlingen betydde oerhört mycket.

Efter ett kringflackande och framgångsrik tourliv är det till Kalmar den hemkäre Haeggman återvänt och slagit sig ner med frun Emelie och deras två barn dottern Tuva, 15 år, och sonen Felix, 13 år. Familjelivet präglas av utomhusaktiviteter.

– På sommaren blir det mycket båtliv. Det är mysigt att vara ute på sjön en stund och sedan grilla på kvällen vid sommarstugan. Jag och Felix jagar och fiskar mycket ihop. Tuva och frun är mest i stallet. Fast ingen av de andra spelar särskilt mycket golf.

På andra sidan Ölandsbron ligger Ekerum Resort som Joakim är ambassadör för. Under många år var det hans träningsbas så han har spenderat mycket tid på anläggningen. Det kommer han också att göra när han väl lägger av med tävlingsgolfen för gott. Genom deras nya samarbete kommer Joakim att vara delaktig i Ekerums fortsatta golfutveckling.

– Ekerum gör nu en stor satsning på att skapa en helhetsupplevelse. Utöver nytt hotell och spa så blir det en vidareutveckling av golfträningen vilket är jättekul att vara med och utveckla. Tanken är att jag ska övergå till en tränarroll där i nästa steg. Det är mycket att göra på vägen, dels rita om några hål och flytta på några andra. Rangen ska byggas om och nya övningsområden komma till. Men jag tror att det kommer att bli fantastiskt, inte minst för mig personligen att knyta ihop säcken och ge tillbaka av all den kunskap jag besitter.

Om 3–6 år ska allting vara klart. Det är väl ungefär den tid Joakim tror sig ha kvar på touren, om kroppen håller. I sommar fyller han 54.

– Jag älskar att tävla och vill göra detta i några år till. Så länge jag får spela majors så är det lätt att motivera sig att träna. Spelet känns fortfarande förvånansvärt bra även om slagen är lite kortare, säger han men medger samtidigt att kroppen inte är vad den en gång var.

På skadelistan står det mesta; en axel ur led, brutna revben, bruten fotled, söndertrasat knä, brutet ben, avsliten biceps, hoptryckta diskar i ryggraden …  

– Annars är det ingen fara med mig! säger han och skrattar.

Att klaga över krämporna gör ju inte saken bättre.

– Alla på touren dras ju med sin skit. Man släpar på ett antal skador och skavanker, det gör vi nog allihop. Du kan inte slå golfbollar i trettio år utan att tro att du kommer att få ont. Det blir en annan resa den här vändan, jag får spela utifrån det jag har.

Hur ser din fysträning ut?

– Jag tränar rätt mycket fast det är långt ifrån så strikt som förut. Jag värmer upp varje dag, det måste jag för jag är så stel och ’knakig’. Det blir en stund på motionscykeln, sedan stretchprogram, gymnastik och lite vikter för att känna att jag är fri i kroppen. Tyvärr kan jag inte springa längre på grund av mitt knä och det är jättejobbigt. Jag saknar att kunna ta på mig joggingskorna och springa en mil.

I sommar väntar majors

Sedan Joakim klev på igen 2019 har han konstant visat god form. Efter vinsten på Seychellerna i december hade han en riktigt bra chans att även knipa segern i avslutande MCB Tour Championship på Belle Mare Plage på Mauritius. Inför den sista dagen delade han andraplatsen och gick ut i en svenskboll med titelförsvararen Jarmo Sandelin, fem respektive fyra slag efter ledande Thomas Björn.

Men dansken var iskall. Under finalrundan kunde ingen matcha honom på Legend Courses snabba greener och han vann till sist på –20. Haeggman slutade till sist på en delad tiondeplats, tio slag efter vilket tog honom till en femteplats på Legends Tours Order of Merit.

Schemat för den här säsongen är i skrivande stund inte spikat, men Joakim planerar att spela de flesta tävlingarna.

– Planen är att ta ett år i taget. Nu i sommar spelar jag återigen alla majors, vilket jag ser fram emot väldigt mycket. Gör jag det bra i en av dem så har jag kanske möjlighet att åka över till USA och spela där några år. Det vore kul.

Inte minst ser Joakim fram emot att följa Ryder Cup i Italien i höst. Det prestigefyllda matchspelsmötet mellan Europas och USA:s herrar väcker förstås fina minnen hos smålänningen. Som en av de tongivande spelarna blev Joakim den förste svensken att representera Europa i tävlingen på The Belfry i England 1993.

– Jag hade bara varit på touren i fyra år men utvecklats kraftigt och tagit stora steg på Order of Merit varje säsong. När säsongen 1993 inleddes började jag spela riktigt bra. På våren vann jag Spanish Open två slag före Ernie Els och Nick Faldo, vilket blev inledningen till en otrolig formtopp. Jag var ung, bara 23 år gammal och totalt fri i huvudet. Jag var med på ledartavlan hela tiden. Allt gick min väg, så förväntningarna ökade förstås under sommaren.

I den sista tävlingen i Tyskland innan uttagningen slutade han femma och approcherades av Ryder Cup-kaptenen Bernard Gallagher.

– Du kan åka hem och sova gott så hör jag av mig i morgon, sade han till mig. Det hjälpte ju inte ett skvatt! Jag låg klarvaken hela natten. Men så ringde han klockan åtta morgonen därpå och gav mig ett wild card.

På plats på The Belfry kände sig Joakim väl förberedd inför uppgiften. Till en början. Nu stod han där på första tee och skulle leverera.

– Jag visste att jag gjort mig förtjänt av min plats i laget och kände mig välkommen på alla vis, men jämfört med mina lagkamrater – Ballesteros, Faldo, Woosnam, Langer, Montgomerie, Rocca, Lane, Baker, James, Torrance och Olazábal – var jag ju ”junioren” i gänget. Publiktrycket var enormt och händerna skakade så att jag knappt fick upp bollen på peggen! Det bara rusade i kroppen. Tyvärr räckte inte min vinst till lagseger för oss och först kändes nederlaget som en stor besvikelse. Men när det hade gått en tid konstaterade jag hur stort detta var. Jag är överlycklig att jag fick vara med just vid det tillfället. Jag fick ju spela med mina barndomsidoler, golfhjältar som jag lekt att jag var hemma på putting green. Att få bli intagen i den familjen och vara med och skriva ett nytt kapitel i svensk golfhistoria var stort.

Du har ju vunnit Ryder Cup två gånger som assisterande kapten, först till Sam Torrance 2002 och sedan till Bernhard Langer 2004. Vad står Ryder Cup-pokalerna?

– Jag har ju tre stycken. De har mestadels stått i källaren därhemma men nu har jag ställt dem synligt i ett fönster. Några gånger har jag putsat upp dem men det skulle behöva göras lite oftare.

Du får väl addera någon ny pokal till prisskåpet! Vad har du för målsättning för 2023?

– Några riktigt bra resultat inför majortävlingarna vore bra. Jag ser fram emot att göra ett besök i USA och försöka ta mig in på Champions Tour till hösten. Nu ligger jag rätt bra till på Order of Merit på Legends Tour och den går nog att vinna om det går riktigt bra i år. Det kommer bli svårare och svårare så det gäller att passa på medan det går. Åren som är kvar på touren är inte så många, det tror jag alla därute känner. Sitter spelet och kroppen svarar så borde jag kunna vinna ett par tävlingar till.

Text: Jenny Olsson
Foto: Getty Images

Personligt / Joakim Haeggman

Är: 53 år
Gör: Spelar på Legends Tour, ambassadör för Ekerum Resort
Bor: Kalmar
Familj: Gift med Emelie, barnen Tuva, 15 år, och Felix, 13 år
Blev proffs: 1989
Representerar: Ekerum Resort
Ranking (Legends Tour): 5
Främsta meriter: Tre segrar European Tour, ytterligare sex proffssegrar, samt en seger på Legends Tour.
Övrigt: Deltagande Dunhill Cup, World Cup, Ryder Cup 1993, samt assisterande kapten 2002 och 2004.
Favoritbana: The Belfry och St. Andrews
Intressen: Fiske, jakt, båtliv
Inspelade prispengar i karriären: ⁓ 40 000 000 kronor