Håll ut!

Golfklubborna står fortfarande där i förrådet och slumrar i väntan på en ny säsong. För någon av dem är framtiden oviss, den kan komma att bytas ut mot en ny klubba som är detta års fåfänga försök att köpa framgång.

Egentligen borde jag låta bli att kasta pengar på nya saker och i stället lägga lite energi på att öva mer med den utrustning jag redan har.

Den helgen som jag just håller på att avsluta, jag skriver detta på ett plan mellan Alicante och Stockholm, har varit bevis på hur liten roll utrustningen egentligen spelar. (Det är oftast personen i den gummiklädda ändan av klubban som är problemet).

Den här resan var av det kortare slaget, en långhelg.

Jag visste att jag bara skulle hinna spela två rundor så jag orkade inte släpa med mig mina klubbor. Det är skönt att resa utan incheckat bagage. Så i stället för att spela med mina egna grejer så lånade jag ett set. Helt OK klubbor, men oprövade för mig.

Nu till anledningen att jag ifrågasätter om det verkligen är meningsfullt att köpa nytt hela tiden. Jag spelade nämligen precis som vanligt med de lånade klubborna. Första rundan var, som väntat eftersom jag inte spelat sedan i oktober, helt kass. Andra rundan var riktigt bra. Jag slog inte bort en enda boll. Jag utsatte inte någon för livsfara och jag orsakade inga materiella skador.

Kort sagt över förväntan.

Det som gör att jag nu sitter här på planet och längtar efter att spela igen var den positiva känsla jag fick med mig av att spela två rundor helt utan att sätta någon press på mig själv. (Jag kunde ju lätt ha skyllt eventuella dundermissar på de lånade klubborna). Så då var jag mer förlåtande mot mig själv och kanske var det därför det gick så bra.

Fast nu får jag skärpa mig. Om jag skriver ett helt kåseri utan att gnälla så kommer redaktör Richter att tro att jag låtit AI skriva den här texten. Vad vill jag då gnälla på? Gissa.

Vädret!

Vädret och orättvisan.

Både Sverige och Spanien är med i EU. Europeiska GEMENSKAPEN. I en gemenskap delar man väl med sig? Är inte det själva idén?

Jag trodde det, men så funkar det tydligen inte. Det är som om Spanien var Sveriges storasyskon och vädret var smågodis.

”Vi delar rättvist.”

”Absolut, jag delar, för jag är äldst.”

”Varför fick jag alla dom äckliga bitarna.”

”Gå ut ur mitt rum, du är så töntig.”

Det ”godis” vi i Sverige fick är snöblandat regn, modd och mer snö. Kombinerat med minusgrader i en omfattning som gör att jag måste revidera mina lumpenhistorier och påstå att det var ÄNNU kallare än vad jag skarvat om tidigare.

(Det var så kallt i Arvidsjaur 1990 att vi inte kunde prata utomhus. Orden frös på vägen ut och på våren kunde man sen höra prat i buskarna i flera veckor när orden tinade.)

Dessutom fick vi i vår godispåse dagar där solen går ner innan den ens har gått upp.

Vad har då storebrorsan i sin påse?

Solsken, 20 grader varmt och en sol som går ned så sent att man hinner spela arton hål i bollen efter tre personer utan bollsinne men med träben och dubbla emaljögon, med en starttid klockan 14:36 och ÄNDÅ hinna med en pilsner i solen efter artonde.

Det är INTE rättvist.

Men snart kommer våren även till våra breddgrader. Håll ut!

Text: Fredrik Sandberg