Olika falla ödets lotter. En betraktelse om orättvisor och försäsongsträning.
Det finns fjorton spelare på PGA-touren som aldrig har vunnit en PGA-tävling men som ändå har spelat in mer än tio miljoner dollar i prispengar. Med dagens växelkurs en bit över hundra miljoner kronor. Utan att vinna en enda tävling.
Jag har aldrig heller vunnit en PGA-tävling.
Inte fasen har jag fått hundra miljoner för det. Oavsett växelkurs.
Livet är bevisligen inte rättvist. Antagligen tränar dock även dessa vinstlösa spelare mer än vad jag gör.
Som det känns nu så tror jag att jag har en massa bra golf i mig 2023. Förra säsongen slutade med en liten handicapsänkning och jag kände att spelet var på väg åt rätt håll.
Jag har därför försökt konservera formen från förra året på samma sätt som jag brukar göra.
Det vill säga att jag inte har varit på rangen en enda gång, jag har inte slagit en enda putt på puttmattan på kontoret, jag har inte gjort några golfspecifika övningar på gymmet.
Precis som vanligt.
Sannolikt blir resultatet också det samma som vanligt. Mellansvenska mästerskapen i undanflykter, ursäkter och dåligt språkbruk på någon golfbana sent i mars.
Jag har alltid svårt att tänka så mycket på golf när snön yr runt husknuten och vi har tjugosex minuters dagsljus per dygn. Men nu, när dagarna blir längre, så börjar det suga lite i golftarmen.
Kanske ska jag åka en sväng till rangen ändå? Leta fram puttern. Stretcha ryggen.
I år SKA jag fokusera mer på den mentala träningen. Redan på rangen.
Min självbild är att jag spelar som en ung gud på rangen. Fina raka slag med önskad längd. Hela tiden.
Då glömmer jag att ungefär vart femte slag på rangen går käpprätt åt fanders. Det är inget jag låter påverka mig, snabbt upp med en ny boll bara och pang iväg. Blir det en bra träff så är det missade slaget glömt direkt. Så funkar det ju tyvärr inte på banan. Där ska man tydligen räkna ALLA slag…
Därför ska jag i vår försöka ta det lite lugnare när jag tränar. Mängdträning i all ära, men det är kanske synd att nöta in ett felaktigt beteende. “Hur gick det dag? Jo, toppen. 400 bollar på fyra timmar!”
Jag har tidigare funderat på att ta med mig ett bilbatteri och startkablar till rangen och ge mig själv en rejäl elchock för varje miss. För att göra mig mer fokuserad på varje slag.
Det skulle nog funka, men det kunde bli problematiskt socialt. Klagomål på mina skrik och så där. Folk är så tunnhudade nu för tiden.
Många skulle säkert bli provocerade bara av doften av grillat.
Så det går bort.
Jag får göra något lika plågsamt men mer diskret. Lyssna på en Mello-låt i hörlurarna för varje missat slag? Nej, det känns värre än bilbatteriet. Dessutom kanske det skulle vara bättre att hitta en mental koppling mellan RÄTT beteende och någon form av belöning, säger du.
Det funkar inte heller. Jag har prövat att ta en liten whiskey efter varje bra slag på banan och det är inte heller en långsiktig lösning. Om du tänker på det så är det sällan du ser proffsen på TV spela liggande.
Mental träning verkar komplicerat. Jag köper nya grejer i stället.
Text: Fredrik Sandberg
